gråaktig, derpå en blågrå samt slutligen en djup och liflig himmelsblå färg. Den höga häcken på ömse sidor bortsmälte gradvis i samma färg, och Acon-Virlaz började känna sig så besynnerligt fjäderlätt i kroppen och luftig i lungorna. Han höll sig fast vid kaleschens sidor, liksom fruktade han att falla ur; emellanåt slöt han sina ögon alldeles som om han hissnat. Han började tycka sig vara uppe i himmelen. Der är himlamarknaden, m:r Virlaz, sade plötsligen Ben Dauod och pekade framåt med sin piska. I detta ögonblick blef den mörka kaleschen, utan tvifvel på grund af den högre dragningskraft, som himlamarknaden utöfvade, så helt och hållet till intet för Acon-Virlaz, att den alldeles försvann för hans syn, ehuru han låtit sin nattmössa och kam — sin lilla penningpåse hade han försigtigtvis stuckit i bröstsickan — blisva liggande på sätet. I samma ögonblick måste diskonto-klipparen ha sått den iden att försöka sin lycka i en eller annan aslagsen vrå af skapelsen, ty han försvann likaledes spårlöst, och det förekom Acon Virlaz nästan som såge han ökets seldon falla så rakt som en lodlina ned i rymden fem gånger femtiotusen famnar, och tömmarne, hvilka Ben Daoud för ett ögonblick sedan hållit