kar, liksom hade han för vana att skrapa sig sjell med sina hofvar, hvilka i sörening med de hvitgrå härtofsarne gåsvo honom ett utseende, som om han hade smutsiga hvita socker på sötterna — så var han likval en snäll trafvare. Han lade i väg så raskt, att han snart lemnat stora gatan i Belleriport på ryggen. Snart försvann sjelfva staden ur sigte, äfvensom de närbelägna byarne och landthusen, och förbi alla dessa föremål passerade klipparen löpande så snabbt som en poliskonstapel eller en vexel, tilldess han slutligen kom in på en bred, hvit väg, som Acon-Virlaz aldrig erinrade sig ha sett förr, en väg med en hög häck på hvardera sidan och som tycktes aldrig vilja taga slut. M:r Ben Daoud körde klipparen efter konstens reglor. Hans och djurets hufvuden vaggade hit och dit på samma sätt, och ju mer han svängde sin piska, desto fortare sprang klipparen, och båda syntes riktigt vara i sitt esse. Från den breda hvita vägen uppsteg intet dammkorn; stenarne derpå — om der eljest funnos sådana — rasslade icke och vägen gaf icke det ringaste ljud ifrån sig under kaleschens hjul; den var blott hvit och bred syntes sträcka sig i oändlighet. ck ej helt och hållet hvit; ty allt mo längre fram, antog den en