fjäder. Han märkte nu, att han trampade på en hård, lös, grusaktig yta, hvilken, då han kastade sin blick ned på densamma, förekom honom som diamantstoft. Och det är det också ljöd Ben Daouds förklaring, då Acon-Virlaz angsligt frågade honom. Billigt som skräp här! Ett herrligt ställe att få era gjutjerns-rakknifvar riktigt skarpa, m:r Virlaz. Vår juvelerare kände en ogonblicklig lust att bli ond öfver detta bittra hån, ty, sanningen att säga, voro de rakknifvar med hvilka han handlade just icke af prima sort stål. Det blef nu utomordentligt ljust; det klaraste solsken, som Acon-Virlaz någonsin sett, var ett intet mot denna strälglans. Det visade sig nu en stor port, genom hvilken de skulle passera in till marknaden. Denna port förekom Acon-Virlaz som om alla verldens ädelstenar och förarbetade guldklumpar vore infattade, sammansmålta och smidda till en ofantlig arabesk eller ett jattegaller. Bredvid porten befann sig ett litet vakthus, och en liten man med slug blick samt en stor nyckelknippa i sitt bälte, stod derbredvid. (Forts.)