Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1855, sida 3

— Etter sessionen i poliskammaren sistlidne gårdag. öfverlemnade hr Frithiof Lichtenberg till hr polismästaren 45 rdr args, som blifvit insamlade genom hr Lichtenberg hos hans grannar, med anhållan att beloppet måtte tillställas de båda nattväktare, hvilka ha sin station å Södra Hamngatan från Bloms hotel till Tyska bron, såsom belöning för pålitlig tjenstgöring och en uppmuntran under innevarande stränga vinter. — Från Stockholms Poliskammare refereras följande karakteristiska uppträde: Skomakaregesällen Carl Magnus Moberg, boende i huset N:o 1 vid Lilla Gråmunkegränd, anmålte sist. måndagsafton för polisen, att han straxt förut i VIsmedsgränd mött en sin embetsbroder, skomakarege sällen Sven Andersson, boende i huset N:o 28 vid Qvartersgatan, hvilken varit nog näsvis att gifva Mo berg åtskilliga tillhyggen kring öronen, hvarföre Andersson sisl. tisdeg var inkallad i poliskammaren, då liksäl Moberg till en början tycktes hafva glömt sin otur i Yxsmedsgränd. Polism.: Andersson har slasit Moberg, efter hvad denne anmalt? Moberg: Men jag har nu tänkt gifva honom min förlåtel e. polism.: Af hvad skäl? Moberg: Jo, jag tror inte han mente något ondt med att han klöste ull mej ... Det var visst blott ett litet gammalt hat. Polism.: Naturligtvis slåss man inte i vänskap. Moberg: Nej visst ... Men jag kan förstå det var om en enka Polism.: Jaså . . . hvilken enka? Moberg: Jo . . . ja ... jo ... det var en. ..en enka. Polism.: Slogs ni om henne? . Moberg: Ja, Gud vet ... Men jag ville be, om vi kunde få bli vanner igen. Polism.: Dertill hindrar ingen er; men ett gatufredsbrott måste bestraffas. Moberg: Ah, han rörde mej just inte . . . Jag förlåter honom ... Det går så fort att hugga till en vän. Polism.: Men Moberg har en gång anmält att han blifvit ofverfallen: säg straxt hur det gick till. Moberg: Ja, ska jag tala om det, så ska jag. (Läser på en papperslapp) Jo, jag fick precist sex örfilar, ser jag. Polism.: Nå, hvad mer? Moberg (läser åter på papperslappen): Jo, sedan satte han min näsa mellan två fingrar, just så här (drar och vrider sin näsa.) Polism.: Var detta alltsammans? Moberg (ser vidare på papperslappen): Nej, jag ser han lade äfven sin tunga nafve ofvanpå min hatt, så att denna nära nog blef en pannkaka. Andersson: Nej bror, nu är du vild till att ljuga. Moberg: Jag ser väl hvad som står skrifvet på lappen. Andersson: Men en lögnare är du, bror. Moberg: Nej, jag är skomakare. Andersson: Det är jag ock . . . håller mig lika god som du; ty du duger ej mera till skomakare än en skopinne till gärdsgårdsstör. Polism.: Erkänner Andersson att han slagits? Andersson: Nej, bäste hr nådig lagman, ber om förlåtelse ... det gör jag inte. Moberg: Jaså . . . nu smörjer du sjelf till med en lögn. (Visar lappen) Ser du då, att här står: sex örfilar, ett näsnyp och ett hugg i hatten. Jo, du bror, så står det på lappen. Utgången blef emellertid den: att som Andersson nekade och Mobergs vittnen ej kunde intyga bans påståenden, fick denne sednare sjelf både ersätta sina vittnen och betala kallelsepenningar, hvarefter målet afslutades. rr —C—