Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1855, sida 2

— Det var väl du kom hit, Eduard. Du skall hjelpa mig till rätta i en kinkig assär! Af detta sistnämnda lilla ord gissar man lätt, att Amanda var köpmansdotter. — Alltid till din tjenst, blef mitt artiga svar. — Nåväl, så bjelp mig då att välja. Du vet att jag i afton ämnar mig upp på börsbalen, det är den sista af de 3 subskriberade; jag har varit uppe på de båda föregående, och vill i dag ha en riktigt vacker, riktigt elegant bårprydnad. Titta nu hit och råd mig, min kusin! Och den vackra Amanda öppnade för mig sitt lilla välförsedda juvelskrin. Jag var i valet och qvalet, då jag hastigt befriades ur min förlägenhet genom grosshandlaren, Amandas sar, som inträdde, bärande i handen ett litet paket. — Min dotter, sade han vånligt, eburu med en viss högtidlighet. Jag hörde dig i middags uttala ditt bryderi öfver en ny och elegant hårklädsel för balen i afton. Se här — och han räckte henne paketet — tag denna gåfva på din födelsedag. Den är både elegant och — dyr. Med brådskande hast öppnade Amanda paketet, och fann ett ui, som innehöll en serdeles vacker och smakfullt arbetad hårklädsel (jag tror det kallas så) af guld, hvars förnämsta prydnad dock utgjordes af trenne stora, dyrbara, äkta perlor. — Hvilka sköna perlor! utropade jag. Amanda var glad som ett barn, och hennes glädje meddelade sig äfven åt oss andra. — Adjö med dig nu, Eduard, sade hon slutligen. Jag måste in och börja min toilett. Du får närmare beundra mina vackra perlor i afton. Du kommer ju upp på balen? — Jag hade ej ämnat — — — — Hvad vill det säga? Den sista balen! Var så god, min herre — jag bjuder upp dig till första valsen. Då hoppas jag du icke skall underlåta att infinna dig. Det var icke så utan, att jag ju hade ett godt öga till min vackra kusin. Hvad var då naturligare, ån att jag plötsligt ändrade mitt beslut att ej besöka balen. Jag tackade således förbindligast söruppbjudningen och fick ännu en vänlig blick af Amanda, innan hon försvann i det aldraheligaste. Sedan jag en stund samtalat med de gamle, hvarunder grosshandlaren bland annat meddelade mig, att han på förmiddagen tecknat 100 banko på en lista för de fattige, rekommenderade jag mig, och begaf mig derefter på väg, för att träffa några anstalter för min toilett till aftonen. Jag hade hunnit ett stycke ned åt Hamngatan, då jag på trottoiren råkade en gammal bekant. Det var en gammal ungkarl, gubben H-, (hans namn och samhällsstallning göra intet till saken) som, enligt hvad jag gissade, befann sig ute på en af sina vanliga eltermiddagsturer. Något hvar af mina läsare känner utan tvifvel fru Carlkns roman En nyckfull Qvinnas. Bland karaktersteckningarne deri har alltid den af farbror Janne förekommit mig såsom en af de intressantaste. Den som känner gubben H skall ovilkorligen frapperas öfver den träffande likheten mellan honom och nämnde farbror Janne. Nästan drag för. drag ölverensstämmer gubbens karakter med den teckning, som den snillrika författarinnan uppdragit, och vår gamle ungkarl kallas också allmänt af sina vänner och bekanta farbror Janne. Farbror Janne befinner sig i ganska goda omständigheter. Han har emellertid, liksom de flesta gamla ungkarlar, sina egenheter. Bland dessa räknas i främsta rummet den, att ban, i stället för att helt beqvämt sitta hemma i sitt rum och teckna en rund summa på de listor, hvilka här i Götheborg tyvärr rätt ofta, och isynnerhet vintertiden, behöfva kringsändas för afbjelpande af den fattigare befolkningens nöd, att han, säger jag, i det stället roar sig med att sjelf spatsera omkring och besöka de fattige i deras boningar, ett — jag trodde så fordom — ganska besvärligt och framför allt otacksamt göromål. Ett vänligt och hjertligt ord till den fattige, brukar farbror Janne säga, kär lika godt som en dukat. — Gubben är, såsom man finner, ett original. — God afton, farbror! hälsade jag. — God afton, bror. Hvarthän så brådt? — Bestyr för aftonen, kära sabror. Jag skall upp på börsbalen. Forbror Janne smålog med sitt vanliga half ironiska leende. — Nå, och du har bra roligt på dina baler, kan jag förstå? — Mycket trefligt, farbror lille. — Godt! Jag ämnar mig, vet du, också ut på en liten muntration. Kom och följ mig ett stycke på väg. Jag stod som fallen från skyarne. Farbror Janne på en muntration! — Och hvart bär det af? frågade jag. — Åt Masthuggstrakten. Kom nu och gör mig sällskap ett stycke, Balen springer inte ifrån dig. Gubben fattade min arm och jag lunkade med. Han hade under vägen tusen små intressanta historier att berätta, och jag glömde i hans sållskap alldeles bort att tiden skred framåt och att jag gjort gubben sällskap ett alltför långt stycke på vägen. Plötsligt stannade farbror Janne framför ett litet eländigt envåningshus vid gatan i Majorna. — Jag skall in här på en stund, sade han, i det han nalkades dörren till venster i den låga förstugan. Stig du in midt emot så länge — han pekade på en dörr till höger — du får der se något, som måhända kan göra dig nåje. — Är det något roligt, farbror? — Ja, mycket roligt, svarade gubben med ett underligt leende, öppnade dörren, sköt mig in i rummet och lemnade mig sedan i halfdunklet. Jag befann mig i ett litet rum, der jag med möda kunde stå rak. En qviona, ännu ung, höljd i några usla trasor och med ett halfnaket barn på armen, nalkades, hållande i handen en slags lampa af ler; den i densamma brinnande tranen spred en otäck, qväfvande lukt kring det kalla och fuktiga kyffet. Hon petade upp veken i lampan, hvarigenom skenet så mycket ökade sig, att jag någorlunda tydligt kunde urskilja föremålen i rummet, om detta uthus ens förtjenade kallas så. Längst borta i ena hörnet lågo på en halmbådd med en gammal matta till täcke tvenne 1112—