Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1855, sida 1

Eröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 45.) Denna lika älskvärda som sköna qvinna, som Axel nästan dagligen hade tillfälle att se och beundra i den lysande kretsen af drottningens omgifning, kunde icke längre lemna det tjuguåriga och ända dittills för karlekens makter obekanta hjertat känslolöst. Utan att förstå sin sara. hangaf han sig åt en beundran, hvars makt han icke förstod att frukta; ty liksom naturen tänder sig ofta den första kärleken uppe i de strålande stjernornas sfer, för att brinna der, tills den, dragen ner till jordens dimmiga dunstkrets, sammantryckes och förintas i ett, spårlöst tomrum. Såsom brudgummens broder hade Axel trott sig ba en sjelfskrifven rätt att få föra den förnämsta damen i drottnin gens sviti brölloppsdansen, och hvilken lycksalighet kan icke ett varmt ynglingabjerta skapa sig af en dans med ett dyrkadt föremål? Åck, inbillningen, denne outtömlige dekorationsmålare i karlekens tempel, med hvilken magisk pensel vet han ej att färglägga hvarje ögonblick och förhållande inom trollkretsen af! dens närhet som man tillber? Men allt hvad Axel tänkt, hvad han dromt, hvad han målat gick i qvaf genom de handelser hvari han så ofsörberedt såg sig invecklad. Och hur gick det med dess uppfyllande? Knappast märkte folket att det var fråga om att bemäktiga sig Katarinas person, innan det omslöt henne, lyftade henne på sina axlar och liksom i triumf bar henne från stallet under hotande utmaningar mot hvarje försök att rycka henne från dess vänners makt. Att der göra ett steg emot henne hade varit att uppkalla en orkan, och på detta håll måste asstäs srån alla vidare försök. Då Axel såg denna del af drottningens besallningar omöjlig att verkställa, återstod honom allenast att bringa saken till slut med den okände. Det blef nu rum, tid och vapen som skulle afgöras.