han nu afvaktar ransakning. Goda vitkor. För omkring ett sekel tillbaka satt i F—ts kyrka en gammal hustru, som under gudstjensten nös högt och ofta, då slutligen predikanten stadnade i predikan och sade: Käring! nyser du af Gud, så hjelpe dig Gud, men nyser du af snus, så hjelpe dig fan! Fint öra. Den bekante franske kompositören Ramcau gjorde visit hos ett fruntimmer, hvars lilla hund dervid skällde jemmerligen. Rameau tog hunden och kastade bonom ut genom fönstret. Bevars! hvad tar ni er för! Hvad har det stackars kreaturet gjort? utbrast damen. Min fru! svarade Rameau, -han skällde salskt. Ett dyrt SfHArLfrel. För kort tid sedan dog en af Amsterdams rikaste kapitalister, Mynheer van der Boode. Under hela sin lefnad hade han förhemligat sin förmögenhet, hvars belopp icke ens var kändt af bans notarie. Då vår värdige Holländare, som bekände sig till romersk-katholska religionen, för några år sedan gjorde sitt testamente, beslöt han att icke ens låta sin bigtsader deltaga i detsammas aflattande. Ensam delade han derföre sin omätliga förmögenhet efter eget godtfinnande, kuverterade derefter testamentet, förseglade detsamma med sitt sigill och öfverlemnade det till notarien, hvarefter det i fyra vittnens närvaro ytterligare förseglades, intogs i protokoll och förklarades att vara van der Boodes egenhändigt uppsatta och underskrifna testamente. På sin dödsbädd berättade testatorn för flere af sina vänner att han testamenterat 250 gulden till hvarje i Amsterdam bosatt romerskkatholsk prest. Detta var icke just någon synnerlig utgift för hans arfvingar, och den moderliga kyrkan skulle väl alltid ha något såsom bevis på sitt döende barns tillgifvenhet. Genast efter van der Boodes död öppnades testamentet; men då visade det sig att kapitalisten trots all sin försigtighet dock begått ett våsentligt fel. Hvarje romersk-katolsk, läste man; det lilla, men vigtiga ordet prest fattades, hvilket förmodligen blifvit uteglömdt af författaren, hvarigenom meningen kom att erhålla följande lydelse: ÅJag testamenterar till hvarje romersk-katolsk, som är bosatt i Amsterdam vid mitt dodliga frånfälle, en summa af 250 gulden; ord, som på slägtingarne hade en gripande verkan. Visserligen protesterades mot detta förordnande, såsom tydligen härrörande af glömska, men då slägtingarne icke gittade bevisa detsamma och då testatorn under hela sin lefnad icke visat ringaste spår af sinnesrubbning samt då slutligen hans efterlemnade tillgångar vida öfverstego de utgifter som kunde blifva en följd af denna gifmildhet, är ej att förmoda det klagandena vinna gehör. En mängd katoliker hafva redan anmält sig, och ett kapital af 12 mill. gulden erfordras för att fullgöra den aflidnes sista vilja. Emellertid qvarstå ändock en 40 a 50 mill. gulden, de efterlefvande slägtingarne till tröst. Barometern lemnar följande beskrifning på ett nytt sätt att utrota vargar, som blifvit med fördel begagnadt i Kalmar län: Några raska drängar i Bäckebo socken hade i fjol kommit på en lycklig id att döda en mängd af dessa skadliga rofdjur. Så snart tillräckligt djup snö fallit och vargspår upptäcktes, rustade sig nämnde drängar med gevär, spjut, matsäckar för flera dagar och små lyktor, försedda med tjocka vaxljus, hvarefter de begåfvo sig ut i markerna, följande rofdjurens spår. Lyckades man icke om dagen anträffa vargen, så fortsattes förföljandet utan rast nattetid, hvarvid man då betjenade sig af skenet från de påtända lyktorna, för att icke afvika från spåren. Genom denna ihärdighet fick vargen icke tid att skaffa sig rof eller hvila och blef slutligen så uttröttad, att han luffade sakta som en hund kort framför sina fiender. Ofta hände, att de förföljande kommo honom så nära, att han ogerna gaf sig vidare i väg, utan vände sig om och grinade mot dem. Visserligen fingo bönderne imellanåt gå 3, 4 å 5 mil, innan de lyckades döda skadedjuren; men deras ihärdighet belönades också mycket väl, emedan de under förra vintern genom denna jagt dödade icke mindre än 18 vargar, hvarföre de af jagtkassan uppburo omkring 400 rdr. Det går ju således an, att man i andra socknar försöker det nya sättet att utrota rofdjuren. skådespelaren och elndauen. En af den store skådespelaren Arnals egenskaper — i och sör sig ganska egendomlig och särskildt rätt bra för honom, alldenstund han kan skryta med att vara ensam derom bland alla sina kamrater — är att hysa en djup motvilja för allt hvad claque och claqueurer heter. Följande drag ur vår komikers lefnadsbana kan tillräckigt förklara en med snille och smak begåfvad mans ssky. Under den tid, då hr Boulf hade högsta ledningen öfver Vaudeville-theatern, skulle den ryktbare comikern med detta uttryck i sitt ansigte, förrådande len högsta grad af förbluffning, som han vet att med a stor skicklighet antaga, en gång slunga fram en af en franska sarcens vanliga bastanta putslustigheter. Tan hemtar andan och öppnar munnen, då i detsamna pang-plang-plang! en riktig åska af handklappninar tvärt afbryter hans qvickhet, innan den ännu kom nit fram i verlden. Man kan föreställa sir Arnals rede. Efter spektaklets slut inkallar Bousle anföraren ör sin claque uti sitt kabinet och öfveröser honom ned er skur af förebråelser .... Men denne, orörig som en soldat, den der endast lyder ordres och erkställer dem bokstafligen och på gifvet tecken, svaar belt lugnt på direktörens häftiga förebråelser : — örlåt, hr Bouslse, det var icke jag, som började för tiligt; det var hr Årnal, som kom för sent! lumälde Resande den 23 Fehr. 11 1111 TT. re