känner bättre än min hedervärde vän, medlemmen för Oxsords universitet, att det sinnes ingenting i deras nationalkarakter, som hindrar dem från att utöfva de högsta medborgerliga pligter. Han känner, att i civilisationens barndom, då England var lika vildt som Nya Guinea, då konster och vetenskaper ännu voro okanda i Athen, då knappast en hydda stod på det ställe der sedermera Rom byggdes, detta föraktade folk hade sina fasta städer och palatser af cederträd, sitt herrliga tempel, sina handelsflottor, sina stora statsmän och krigare, sina natursilosofer, sina historieskrifvare och sina skalder. Hvilken nation kämpade mera manligt emot öfvermakten för sitt oberoende och religion? Om under loppet af många århundraden de förtryckta afkomlingarne af krigare och vise hafva vanslägtats från sina förfåder, om de, uteslutne från lagens förmåner och nedböjde under slasoket, hafva antagit nå gra af slafvens laster, skole vi deri finna en anledning till förebråelse emot dem? Skola vi icke snarare anse det som en skam för oss sjelfva? Låtom oss göra dem rättvisa. Låtom oss för dem öppna underhusets dörr. Låtom oss för dem öppna hvarje bana, der skicklighet och kraft kunna utvecklas. Tills vi gjort detta, låtom oss icke säga att det icke finnes snille ibland Jesaias landsmän, intet mod ibland Makabeernas afkomlingar. Då jag understödjer Judarnes emancipation, är jag fullt och fast förvissad om att jag understödjer kristna religionens heder och interesse. Jag skulle anse mig smäda denna religion, om jag sade, att den icke kunde vara utan ofördragsamma lagars bestånd. Den infördes utan sådana lagar och utan dem kan den uppratthållas. Den triumferade öfver de mest förfinade och de mest vilda nationers vidskepelser, öfver Greklands poetiska mythologi och de nordiska skogarnes blodiga afgudalara. Den öfverväldigade romerska rikets makt och politik. Den tämde de barbarer, som förstörde detta rike. Men alla dessa segrar vunnos icke med ofördragsamhetens bistånd, utan i trots af ofördragsamhetens motstånd. Hela kristendomens historia bevisar, att den har föga att frukta af förföljelsen som fiende, men mycket att frukta af förföljelsen som bundsförvandt. Må den fortfara att lyckliggöra vårt land med dess välsignelserika inflytande, stark genom sin sublima filosofi, stark genom sin obefläckade sedelära. stark genom dessa yttre och inre bevis, hvilka öfvertygat de största snillen och djupaste tänkare, den sista trösten för dem hvilka öfverlefvat hvarje jordisk förhoppning, sista bandet på dem som varit höjda öfver hvarje jordisk fruktan! Men låtom oss icke, förledde af en falsk uppfattning af dess karakter och interessen, kämpa sanningens strider med villfarelsens vapen samt försöka att med förtryck understödja den religion, som först lärde menniskoslägtet det stora budet om kärleken till nästan.