Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 39.) — Jag fordrar det i sanningens namn och för lugnet i ett hjerta, hvilket ni nyss försäkrade icke är er likgiltigt. — Ni vägrar mig alla undflykter. — Er broder, som ni anklagat, var Arnold Messenii bästa vän. Kanske tror pi mig vara i okunnighet derom? . — Ty värr! Skulle han annars hafva fått förtroende afl hans plan och kunnat använda den till vinnande af drottningens säkra gunst? En förfärlig ljusstrimma föll med dessa ord in i Annas själ. — Det är omöjligt, sade hon. — Han ville Arnolds räddning: han underrättade honom i tid om hans fara. Han reste genom natt och dag icke allenast för att till kronprinsen bringa underrättelsen om upptäckten af hans försök, utan för att med brinnande böner bedja om hans bemedling. — Ni är väl underrättad — anmärkte Sebastian med ett sarkastiskt men doldt leende. — Och hvad kan ni svara emot detta? — Fördra hellre än att fråga detta, att jag ingenting svarar. — Ni slingrar er, föraktligaste af alla lögnarel Ni har vågat talat om er kärlek, bedyra inför mig det värde min sällhet har i edra ögon, och ni lemnar mig åt den förskräckligaste af all sortvislan — åt tvislets. Ni är den skandligaste bedragare eller den fegaste usling jorden bär. — Ni har bringat mig till det yttersta! — Och Sebastian låtsade sig fattad af en ädel harm. — Jag kan icke mer dölja sanningen för er hvad det än må kosta mig att rycka bindeln från edra ögon. Jag har velat låta de anklagelser er vrede dikterade stanna öfver mig, men dem ert förakt uttalar .... Det är förmycket! — — — Om Erik verkligen varnat Arnold skulle denne icke hafva räddat sig? — Det skulle vara en lögn? — Måhända icke fullkomligt. Ni skall sjelf kunna öfver