vIPALLVUHUw.n. (Forts. fr. n:o 38.) Men jag trotsar en hvar att sramte ett erempel på att sådane uteslutningar som vi nu hafva under pröfning hafva haft någon annan verkan på att göra de deraf lidande missnöjde och uppstudsige. Min hedervarde vän skulle antingen förfölja med någon plan, eller alls icke förfölja. Han tycker icke om ordet förföljelse, det vet jag. Han vill icke medzifva att Judarne äro förföljde. Och likafullt är jag öfvertygad om att han heldre ville undergå 3 månaders fängelse, eller plikta 100 E, än vara underkastad samma uteslutningslag som Judarne. Huru kan han då säga att det icke är förföljelse att underkasta dem en sådan lag, men att plundra och sangsla dem är förföljelse? Hela hans räsonnemang består i att uppdraga godtyckliga skiljelinier. Hvad han icke vill göra, det kallar han förföljelse. Hvad han vill göra, det vill han ej hafva tillagdt detta namn. Hvad han tager från Judarne, det kallar han politisk makt. Hvad han är för godhjertad att taga från dem, vill han icke kalla politisk makt. En Jude får icke sitta i parlamentet, men han kan få ega alla husen i en stad, med hvilka följa rösträtt. Han kan halva flera röstberattigade arrendatorer än någon lord i hela riket. Han kan traktera valmännen och leja skojare att piska upp dem, liksom om han vore en kristen och en markis.) Allt det öfriga af detta system är af samma halt. En Jude får vara juryman, men icke domare. Han kan styra penningemarknaden; han får utöfva inflytande på börsen; han kan kallas till kejsares och konungars kongresser. Stora potentater, i st. för att tvinga honom att gifva sig lån genom att utbryta hans tänder ), måste underhandla med honom såsom med en jemnlike, och få uppskjuta krigsförklaringar och fredsslut tills de öfverlagt med honom. Allt detta är som om det skulle så vara; men han sår icke blifva medlem af hemliga konseljen. Han sår icke kallas högvälboren, emedan det är politisk makt. Och hvem är det som vi på det sättet skola söka att narra? Sjelfva allvetenheten. Ja, sir; man har på fullt allvar sagt oss, att Judarne äro ett af Gud forkastadt folk och att om vi gifva dem politisk makt, så skall Gud derför straffa oss. Tro vi då att Gud icke kan skilja emellan sken och verklighet? Vet han icke att, medan vi neka Judarne det yttre skenet och namnet af politisk makt, tillåta vi dem ega verkligheten deraf? Rena sanningen är att min hedervärde vän drages åt ett håll af sina tänkesätt, och åt ett annat, motsatt håll af sitt förträffliga hjerta. Han haltar emellan tvenne meningar. Han försöker att sammanjemka principer, hvilkas natur icke medgifver någon sammanjemkning. Han går ett stycke väg i ofördragsamhet. bå stannar han, utan att kunna uppgifva något skäl hvarför han stannar. Men jag vet skälet. Det är hans mensklighet. De som förr släpade juden vid svansen af en häst eller svedde hans skägg med eldbränder voro mycket elakare, men likväl mycket konseqventare än min hedervärde vän. Det har sagts, att det skulle vara orimligt att se en jude döma en person för hädelse emot religionen. I min tanke är det orim ligt att se någon döma en person för hädelse enligt nu gällande lag. Men om lagen i detta fall vore sundare, inser jag icke hvarför ej en samvetsgrann jude kunde döma en hädare. Hvar man borde, i min tanka, ega frihet att diskutera religionens läror; men ingen borde ega frihet att tvinga andra att höra och se hvad som måste väcka vämjelse och förargelse. Skillnaden är tydlig. Jag anser det för orätt att straffa en person, för det han i löndom säljer Gudsförnekande böcker till dem som åstunda köpa sådana, eller för det han i ett enskilt rum håller en föreläsning emot uppenbarelsen för dem som vilja höra honom. Men om någon i ett fönster vid allmän gata utställer en vämjelig karrikatur af något som för 999 bland hvarje tusen af de förbipasserande är ett föremål för vördnad och tillbedjan; eller om någon på en allmän plats bifogar skändliga epitheter till namn som hållas i vördnad af alla kristne; en sådan person borde, i min tanka, strängt straffas, icke för det han har olika mening med oss, utan för det han begår något som upprör och plågar oss. Han är icke mera berättigad att såra våra känslor genom att påtvinga oss sin gudlöshet och säga att han begagnar sin diskussionsrätt, än att inrätta en gödselberedningsanstalt bredvid våra hus och säga att han begagnar sin egendomsrätt, eller springa naken upp och ned på gatorna oah säga att han begagnar sin rätt att taga motion. Han har utan tvifvel disskusionsrätt, liksom han har egendomsrätt och rätt att taga motion. Men han måste begagna alla sina rättigheter så att icke ingrepp sker i andras rättigheter. (Forts.) ) Här anspelar talaren sannolikt på den beryktade ..... Harkiecen af Wafarfara