fr ——— blifvit skonad — här kysste hon under tårar den medaljong, hvari hon förvarade sin sons hår — skulle hans egen ädla karakter ha föranledt honom att högt värdera honom, och han skulle i sanning ha fröjdat sig åt att de onda dagar, hvilka gjorde en sådan man till hans fiende, äro förbi. Hon lemnade rummet, och kaptenen gick först bort till det ena fönstret, från hvilket han kunde betrakta dansen i trädgården, derpå till det andra. hvarifrån han kunde se det leende landskapet och de fredliga vinbergen. Du min bortgångne vans andel sade han, är det genom dig, som dessa bättre tankar uppstå i min själ? År det du, som på den långa visat mig den nya och bättre tidens välsignelser? Är det du, som sändt din af sorgen böjda moder till mig, för att hejda min vredgade arm? År det från dig den tysta hviskningen ljuder, att denne man gjorde sin pligt så som du gjorde din och som jag gjorde min under din ledning, hvilken räddade mig, och att han ej gjort något annat? Han satte sig ned med hufvudet lutadt i sina händer, och i det han reste sig, fattade han det andra fasta beslutet i sitt lif: att hvarken för den franske officern eller för sin döde väns mor med ett enda ord omtala hvad han ensam visste, och då