gen derhän, ehuru mycket vore att om densamma yttra, vilja vi för några ögonblick fästa oss vid de principer, på hvilka den närvarande bevillningsförordningen är byggd. Dessa äro: personel beskattning; beskattning å lön; å inkomst; å rörelse; å egendom och å arf, (alla dessa olika beskattningsgrunder äro i Bevillningsförordningen hoprörda under en rubrik, den s. k. ,andra artikeln?, utan att man ens skiljt emellan beskattning å inkomst och beskattning å egendom, hvilket dock är helt olika saker). I 1:o Personel beskattning, den s. k. ,personliga skyddsafgiften, utgår ifrån den satsen, att hvar och en skall, för det personliga skydd han eller hon af staten åtnjuter, bidraga till statsinrättningens vidmakthållande. Ehuru erkänd denna sats är, kan man ej undgå att anmärka, att det är temmeligen obilligt att utkräfva s. k. ,skyddsafgift af personer, som på det hela taget åtnjuta ganska litet ,skydd af staten; som tvertom få afsäga sig ända till det yttersta hvarje lifvets komfort, och hvilka slutligen, genom en falsk lagstiltning, äro hindrade i sin rätt att förvärsva sig sjelfständighet och blottställda för andra samhällsmedlemmars personliga godtycke. Sannerligen: det ,skydd, desse personer hafva af staten är ej mycket att tacka för, och om än den personliga afgiften är låg, så blir den likväl till sin princip origtig. Särdeles gäller detta den personliga afgiften för qvinnor, hvilken åtminstone ej borde utgå, förrän qvinnan inträder i ett verkligt rättsförhållande. Den nu stipulerade skyddsafgiften erlägges af alla i mantalslängd skattskrefne personer, utan afseende å stånd eller förmögenhet, af hvarje mansperson från och med 18 till och med 60 år, med 12 sk. bko; af hvarje qvinna, under samma ålder, med 6 sk. bko. Afgift. sortsar att utgå efter 60 års ålder af dem, som utaf tjenst, rörelse eller undantagsbeting äga 100 rdr årlig inkomst äfvensom af dem som efter 2:a Art. utgöra bevillning för fast egendom af öfver 200 rdr värde. I 2:o. Beskattning å lön, d. v. s. å åmbetsmanna-lön. Med skal har man mot denna beskattningsgrund anfört, att det är orimligt att staten med ena handen gilver lön och med den andra återtager en del af samma lön i form af bevillning. Staten kunde ju då från början fastställa lönen mindre. En annan sak är med utomordentliga afgifter, hvilka ålägga alla medborgare nya, opåräknade uppoffringar. Här må ämbetsmannen draga sin börda likasom hvarje annan, men i den allmänna bevilningen borde han ej deltaga. Hvad som här gäller om statens tjenstemän, i als. å afgift till staten, gäller ock stadens eller kommunens tjenstemän i förhållande till kommunen. Den bevillning, som nu blifvit för ämbets och tjenstemän bestämd, är såsom man känner betydligt nedsatt mot hvad den förr utgjort. Den utgår nu: I af alla löner från 200 till 300 rdr med 32 sk. b:ko; från 300 till 400 med I rdr; från 400 till 500 med 1: 32; 500--600 med 2: 16; 600-500 med 3: 16; 700 800 med 4: 16; 800 — 900 med 5: 32; 900—1000 med 7 rdr: 1000—1,100 med 8: 32; 1,100—1,200 med 10: 32, samt för alla löner derutöfver med En rdr för hundrade. I Granskar man dessa siffror, så finnes samma brist på konseqvens, som i hela förordningen i öfrigt. Först har man tillämpat den eljest såsom mycket förhatlig utropade progressiva beskattningsgrundsatsen, i det den ökade afgiften pr 100 rdr från 300 till 400 utgör 16 sk., men från 4—500 32 sk. b:ko, hvilken proportion bibehåller sig till 600 rdr, hvarefter den höjes till 1 rdr pr 100, hvilket fortfar t. o. m. 800 rdr. Derefter höjes afsiften med 1: 16 pr 100, hvilken proportion höjes till 1: 32 t. o. m. 1,100, hvarefter den slutligen från 1,100 till 1,200 når sin kulmination med 2 rdr b:ko pr 100, dit den sålunda progressivt uppgått från 16 sk. b:ko. Nu skulle man tro, att den antingen skulle fortgå i samma progressiva serie ytterligare, eller ock bibehållas proportionaliter vid det sista beloppet 2 rdr b:ko pr 100, men — hast du mir gesehn — nu sänkes den från 2 rdr b:ko till jemt hälften, d. v. s. till En rdr pr 100, så att då den från 1,000 till 1,100 utgör 8: 32 samt från 1,100 till 1,200 10: 32, så blifver den från 1,200—1,300 11: 32, o. s. v. Inom dessa få rader ligga sålunda tre olika beskattningsprinciper: progressiv, proportionell och regressiv. Och — det egnaste af allt — vi äro öfvertygade att våra lagstiftare i Bevillningsutskottet varit nog menlösa, att de alls icke tänkt PARAR