Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 37.) — Ni tror det? — suckade Sebastian, som allt klarare började genomskåda beskaffenheten af den karakter han här hade att besegra. — Erfarenheten har då lemnat er i okunnighet om styrkan af den låga ni förmår att väcka. — Drottningen väntar mig tillbaka. Ni finner således att jag icke har ett ögonblick att förlora. — Och med dessa ord vände sig Anna från Sebastian för att gå ur rummet. Men Sebastian vågade ännu en gång ställa sig i hennes väg, och bad med darrande stämma och nedslagna ögon: — Er förlåtelse! Må blott detta enda ord komma öfver edra läppar! Säg mig att det qval till hvilket ni dömt mitt lif icke skall förtyngas genom bördan af ert hat! O, räck mig er hand, tillåt mig att få trycka den till mina läppar, och jag vill sedan säga farväl till all den sladje som tillhör hjertats lif! I min ensliga studerkammare vill jag lefva blott för vetenskapens framsteg och i dess utbredande se bestämmelsen för mitt lif. Jag vill glömma att jag ännu är ung och att mina pulsar gå med samma fart som deras, hvilka kunna se utåt en bana full af kärlek, sällhet och ära. Räck mig er hand, ber jag, och rikta mitt tomma framtidslif med minnet af en enda minut, på hvilken jag med förtjusning och längtan skall kunna se tillbaka och om hvilken jag skall kunna säga: Den skänkte mig hvad jag önskade. Han framställde denna bön med en min af så mycken försakelse och undergifvenhet, att den nästan rörde Annas bjerta, och vid tanken på de band som en gång med anspråken på ett systerligt deltagande skulle fästa henne vid denne man, framräckte hon sin hand, den han, böjande sitt knä, fattade och tryckte emot sina läppar. I detta ögonblick inträdde drottningen. Sebastian rusade upp, och Kristina stannade, liksom förvånad, under det hon fästade ett par ögon på Anna, hvari hon sökte inlägga en straffande stränghets blick, men hvari Sebastian upptäckte mer låtsadt än verkligt allvar.