Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1855, sida 3

tionen. En god början till rättelse af detta oskick ä nu gjord, och sannolikt torde framtiden i detta afseen de föra oss in på en lyckligare och tryggare bana. Slutligen ska:l det säkert intressera våra lä sare, att erfara huru förf:n bedömt de hand: lande personerna, och vi anföra i så fall, så som det kanske mest pikanta i hela skriften följande karakteristiker af presteoch borgare: ståndens ledamöter: Öfvergå vi nu till det temligen enfärgade presteståndet, och der billigt börja med de sjelfskrifne, Mensales, så möter oss bland dessa i första rummet, sedan Lincopensis af sin höga ålder förhindras att närvara, biskop Butsch, en ärans och fromhetens man, som aldrig advocerar för det dåliga, om ban än — såsom enligt egna ord tillhörande den beskedliga sidan — söker vända allt till det bästa, samt städse önskar öfverseende och lindriga åtgärder. Genom sitt ärliga upptagande och i sanning älskvärda behjertande af oppositionens anmärkningar, utgöra hans anföranden ofta ett förstärkt eko af dessa, under det han välvilligt, nästan bedjande söker undgå konklusionen. Hans svaga hörsel gör, att han mindre i ståndet än i den trängre utskottskretsen kan deltaga i diskussionen. Med så afgjorda sympatier äro väl få så litet partimän som han. Man hör ofta påstås, att ingen, icke ens den bäste, undgår tadlet; men denna sats håller dock ej alltid stånd. Ty hvem har väl någonsin klandrat Franrn? har det väl fallit någon in att säga ett ondt eller ens ett icke godt ord om biskop Butsch? Näst i ordningen följer den, enligt Svenska Tidningens utsago, faste biskop Annerstedt. Fastheten är här parad med någonting högst humant, ungdomligt friskt i formen. Såsom statsutskottsledamot synes biskop Annerstedt hylla Junkerpartiets sed att aldrig förorda anslag, dem ej regeringen begärt. Få äro väl de riksdagsmän, hvilkas yttranden så föga belastat protokollerna som biskop Fahlcrantzis. Och kan man väl förundra sig öfver att vårt riksdagsväsende ofta förekommer den skarpsinnige konstkännaren såsom en illa komponerad tafla? den lycklige odlekaren såsom en misslyckad ordlek? Konservativ från hufvud till fötter, har dock likasom fordom Achilles nu äfven biskop Fahlcrantz visat sig ega en för resormandans allt genomträngande spjut åtkomlig punkt, i det denne sjelfskrifne sjelf så till sägandes skrifvit in sig i de reformertas leder genom sin förtjenstfulla motion om prestmöten. Biskop Heurlin, en ruin från fordom, ett perpetuum mobile, som med slappade själskrafter går af sig sjelf i sin välbekanta orbita. Hans fordom stora inflytande är med hvarje dag i sjunkande, hvilket han sjelf, om det gällde, vore färdig att i sin outtömliga bonhommie med liflig ed bekräfta. Biskop Genberg. Berömd som akademicus, mindre betydande som statsråd, omärklig som biskop och riksdagsman. Biskop Bergman utgör ett hedrande intyg för regeringen, att den vid hans utnämning icke låtit sig ledas af politiska beräkningar. Begge dessa herrar ha efter riksdagens slut hugnats med Nordstjernans andra grad. Biskop Hallström. En af samtidens utmärktare parlamentariska karakterer. Konservativ af gamla stammen, och sålunda icke uödvändigtvis på samma gång hofman. Genom sina grundsatser ställd djupt in i de konservativas leder, är han dock fullt sjelfständig i sin position, ehuru hans åsigter måste leda till öfvervägande skärmytslingar till venster. Pastor Primarius, doktor Pettersson, synes alltmindre intressera sig för det allmännas angelägenheter. Erkestiftet har valt tre konservatismens pelare, hrr Lindgren, Forssell och Schram, samt tvenne af något blandad art, hrr Björkman och Nordström. (Forts.) AALAUAnnnnnnnn