Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1855, sida 1

———————————————— ningen, der huldhetens öppna samn och kärlekens klara blickar mötte henne. Aldrig kannes solstrålen ljufvare an då den sramträder ur töcknet af en dimmig dag, och med ljus och värma fyller den luft som tung och tryckande pressat vår varelse. Så kände äfven Anna det, och då Erik, under det Katharinas skarpsynthet aflägsnade henne, bekände sin varma, lågande kärlek, sjönk hennes hjerta honom till mötes med en känsla, som hade alla smärtans band lossnat från det jordiska lifvets tillvaro. Har du gode läsare — och det har du säkert — någon mörk afton betraktat himmelen, och bland de glimmande ljusen sett dessa, som med en klar strimma sjunka och försvinna? År det icke en bild af kärleken och menniskolifvet? Med tusende strålars tindrande glans lyser han genom dess mörker, men dess lycka är blott ett stjernskott, brinnande och dock-x nande med ögonblickets hast. Detta ögonblick blef dock rågadt af de lycksaligaste kanslor, känslor, hvilka pennan lika litet förmå återgifva som penseln det ljus som brinner i solens bloss. Redan till tvenne dagar derefter var residentens afresa utsatt, och för Erik äter stod således icke mer att hoppas än ett möte till afsked. Emellertid hade han icke förr slitit sig från sin älskade och den plats som qvarhöll henne, innan Sebastian fann tiden lämplig för bearbetandet af sina planer. Oaktadt en särdeles vidrig otur alltifrån den omtalade festdagen hindrat honom än från tillträdet till bibliotheket, än från fullföljandet af sina undersökningar der, hade han dock vid den första sett nog stor skymt af det förlofvade landet, för att icke tviflet om dess tillvaro och de skatter det skulle innehålla kunde lemna några betänkligheter för de syften han hade i tankarne. Det hade besynnerligtvis fallit sig så, att hvarje gång han inställt sig för att fortsätta sitt arbete med frambringandet af den fördolda skatten, hade han alltid funnit bibliotheksdörren riglad på ena sidan; det hade rörelse låtit förnimma sig i det bredvid liggande kabinettet, hvilken han slutligen trodde härröra från någon der företagen reparation, och hindrat honom i sitt företag, af fruktan att åstadkommande något buller väcka misstankar. Emellerlid hade han lätt fastnubbat tapeten och tid efter annan funnit tillfälle att öfvertyga sig om att den befann sig i orubbadt skick, under hvilka förhållanden han hvarken ansåg sig hafva något att frukta, ej heller fann några skäl attlängre uppskjuta anryckandet mot sitt mål. Han infann sig altså en vacker dag hos drottningen, och