Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1855, sida 2

cer, han bevarade i sin själ, aldrig funnit sin motsvarighet i verkligheten. Det berömda regementet kom redan i början af slaget med i striden, och hejdades blott en gång under detta på händelser så rika år, nemligen då man såg honom falla. Men det störtade framåt för att hämnas honom, lemnande qvar, medvetslös och utan lif, löjtnant Richard Doubledick. Genom moraser och regnpussar, långsåt djupa hålor, som en gång varit vägar, genomplöjda och nedtrampade af artilleriet, de tunga fältvagnarne, truppernas marsch och hästarnes stampande, samt upprifna af alla möjliga med hjul försedda transportmedel, som kunde begagnas för att undanskaffa de sårade, vräkt mellan döende och döda, vanställd af blod och smuts, så att det knappast var möjligt för menskligt öga att urskilja hans drag, obekymrad om menniskornas jemmerrop och hästarnes gnäggande, hvilka, nyss tagna ifrån lifvets fredliga sysslor, ej kunde tåla åsynen af de längs vägarne här och der liggande kamrater, hvilka aldrig mera skulle begynna deras hårda dagsarbete, död för hvarje sjellmedvetenlifsyttring och dock lefvande, blef den varelse, som en gång varit löjtnant R. Doubledick, hvars rykte genljudit i England, förd till Bruxelles. Der nedlades den med omsorg på lasarettet, och der låg den