Richard Doubledick. (Af Charles Dickens.) (Forts. fr. N:o 34.) Han skulle gå förbi fönstret, och det var liksom om de klara, mörka ögonen från hans förnedringstid sågo på honom. Hennes hjerta sade henne hvem han var; hon skyndade till dörren och föll honom om halsen. Han räddade mig från undergång, han gjorde mig till menniska och frälste mig från vanära och blygd. O Gud! välsigna honom evinnerligen! Ja, det skall han! det skall han! -Det skall han! svarade damen. Jag vet att han är i himlen. Derefter utbrast hon klagande: Men, ack min älskade gosse, min älskade gosse! Alltifrån den tid, då menige Richard Doubledick lät värfva sig i Chatham, hade aldrig ett ord kommit öfver menige korpora, sergeant, kommendörssergeant, sandrik eller löjtnant Doubledicks läppar om hans eget verkliga namn eller om Mary Marshals, eller rörande hans lefnadshistoria till någon menniska med undantag af hans räddare. Förutomtalade händelse i hans lif var en hemlighet. Han hade fast beslutat, att hans straff skulle ligga deri att