Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1855, sida 2

stormande framryckandet ansigte mot ansigte med en asdelning sranskt infanteri, som gjorde halt. I spetsen för densamma var en officer, en modig, vacker, ståtlig officer på 35 år, hvilken ifrigt uppmuntrade sitt folk, och hvilken Doubledick, ehuru han såg honom blott flygtigt, följde med sorgfällig uppmärksamhet. Isynnerhet såg han denne officer svänga sin sabel och samla sitt folk med liflig och uppeldande röst; de sköto på hans kommando, och major Taunton föll. Tio minuter derefter var striden slutad och Doubledick återvände till det ställe, hvarest man lagt den bäste vän, någon egt, på en kappa, utbredd på den våta marken. Major Tauntons uniform öppnades i bröstet, och på hans skjorta såg man tre små blodfläckar. Bästa Doubledick, sade han, jag dör. För den himmelska kärlekens skull, nej, ropade denne, knäböjande vid hans sida samt läggande sin arm om hans hals, för att lyfta hans hufvud i vädret. Taunton! Min räddare, min skyddsengel, mitt vittne. Käraste, trofasta, mildaste väsende! Taunton! För Guds skull! a, mörka ögonen — nu så mycket t det bleka ansigtet — logo emot den hand, han för 13 år sedan g vänligt på hans bröst.