hans bröder oaktadt både deras sriherretitlar och arssanspräk och det var för vinnandet af detta som han här befann sig. Säker att ingen denna afton skulle besöka detta rum, och att musiken och rörelsen i de närbelägna danssalarne skulle öfverrösta det buller han nödsakades åstadkomma, hade han just valt denna stund för den undersökning, på hvars resultater alla hans planer hvilade. Med ett stickblad i handen se vi honom på knä, på en utbredd kappa på gollvet, i fullt arbete med att lossa murbruket mellan ett par stenar i väggen under tapeten, den han lossat och uppvikit bakom det nära dörren till korridoren slutande våggskåpet. På det magra, med kantiga konturer tecknade ansigtet låg en sjelfförnöjelse, som hade mycket af bitterhet i sig. Sedan han länge och i en nästan dubbel ställning arbetat, så att svetten perlade på hans panna, lossnade ett stycke af tegelstenen, och genom öppningen, som deraf uppkom varseblef han, då han satte lampan så, att skenet lyste in deri, någonting svart och glänsande, hvilket, då han stötte emot det med sitt verktyg, gaf ett ljud, såsom af ett hårdt träd. Vid denna upptäckt for en triumfierande fröjd öfver hans anletsdrag, och tillbakaresande sig och torkande svettdropparne ur sin panna utbrast han: — Min lycka är i mina händer! — Du älskar henne, min kära Erik och hon älskar dig? Naturligt, ty ditt vackra utseende, ditt friherrliga namn och arfsutsigterna på de stora gods och egodelar som skola tillfalla dig efter vår onkel, göra dig oemotståndlig. Ha, ha, ha! Och dock skall hon bli min! Konungadottern skall tillhöra mig! — — — Fintligheten är dock ett oösvervinnerligt vapen för att eröfra vår lyckas vinst, och med detta, min kära broder, tycks naturen icke till någon fruktansvärd grad hafva öfverhopat dig. För politikens värf synes du sannerligen icke danad, hur mycket vår värda onkel må citera den store rikskanslerens maximer. Dessa täta möten i huset midt emot mina fönster! Men du trodde kanhända att den lärde icke hade ett öga för verlden utanför hans fönster, eller att hans beräkningskonst icke skulle räcka till för lösningen af problemet af en ung mans och en skön lickas ofta mötande steg; eller du skulle kanhända varit färdig att kasta dig i mina armar och utropa: Dyre broder, jag är len lyckligaste menniska på jorden emedan jag älskar den skönaste tärna i verlden, om tillfälle dertill någon gång under tiden yppat sig. (Forts.)