ende. Den tredje perioden inträffar ifrån sistnämnda tidepunkt. Af dessa perioder fästade sig tal:n företrädesvis vid den andra. Vi meddela utur hans framställning härom följande: Redan vid början af denna period se vi en lärd man besöka denna ort, och under sin sard anteckna det, som förekom honom nytt eller för öfrigt anmärkningsvärdt, älven i 200loziskt hänseende. Denna man var Pehr Kalm, docent i naturalhistoria och ekonomi vid uni versitet i Åbo, hvilken år 1742 besökte detta still och i en innehållsrik, men numera sällsynt bok, några år derefter, 1746, utgaf dessa sina anteckningar. Under sitt vistande i Tanum hörde han berättas att fisk fordom funnits till långt större mängd, än hvad då var fallet; men orsaken dertill kunde ingen uppgifva. På samma ställe hörde han omtalas, att den såkallade gräsmasken, under våren samma år, anställt stor förödelse på ängarna deromkring, samt att ka jor och kråkor helt och hållet upphackat des sa. Denna iakttagelse är af stor vist för landthushållaren, och torde vi framdeles dertill åter komma. I Strömstad berättades för honom af dervarande rektorn Liberg, att fisket så märkbart altagit, att sagesmannen tydligt kunde se det. endast på de nästföregående 5 åren: men år 1718 fingo de der en sådan mängd fisk, att de ej visste råd för att använda den, hvarvid priset å denna vara nedgick till den oerhörda summan af en styfver — tunnan. Men för öfrigt erhölls der mer fisk, än vid den gent emot liggande norska kusten, hvilket tydligt visade sig deraf, att man förde fisk dit att försäljas. Af djur, som stundom visa sig i hafvet utanför, nämnas små hva ar, der kallade Springh alar. Under vistandet på Kosterö beskref han omständigt maneten, och under det stora intressdetta djur skänkte honom, sökte han ock så reda på folkets rätta namn för detsamma, hvilket befanns vara Marietl, ett ord som han vill harleda af ordet Magnet, och som stöd för denna mening anföres folkets, som säger att detta djur är skapadt för att ur vattnet draga till sig allt ondt och giftigt. Af högre djur anföras för ön, ormar, få och små; talrikt mullvadar, af vensom vid stranden, Uttrar. Deremot saknas Raf. Varg, Hare och Ekorre helt och hållet. Fiskmåsar, hvilka sades stadna qvar öfver vin tern, då deremot nästan all annan sjösogel lemnar trakten om hösten, kallas der skåre. På Amund-holmen kallades Ringärlan Picke, samt sades qvarstanna öfver vintern, då man under jultiden sätter ut en kärfva säd åt den. Huru härmed förhåller sig torde vi framdeles lära känna. På Otterön vid Grebbestad iakttog han den mask (Arenicola marina vel piscut rum), som uppskjuter randringlar vid strandbradden, och på Skärholmen vid Musö såg han en mångd Orrar, fastän, som han säger, holmen var utan skog. På Väderöarna berättade man honom att ormar alldeles icke der förekomma; cj eller varg, utom en enda gång, då en sådan kommit öf ver från fastlandet, vid ett tillfälle då fjorden var isbelagd. Men då denna snart bröt upp och vargen ej orkade simma i land och led brist på foda, omkom han af hunger. På Musön hörde han berättas om den öfver allt i skärgården fruktade Fjärsingen, och man tillade der, att om någon blir stucken af denna fisk, uppsvålder äfven ansigtet och får samma farg som fisken, således gulgrön. Så som medel brukades ge fiskens lefver jemte smör och bröd åt patienten; eller ock att knyta olvan det sårade stället med enbast, då svulnaden ej skulle stiga längre. Der fick han ock se Hå (Acanthias vulgaris) hvars lektid sades infalla vid Korssmässo-tiden, och leken försigså på sådana ställen invid land, der gröna hatsväxter voro ymniga. På denna ö hörde han berättas något, troligen eget i sitt slag, och, då det är antecknadt af en sådan hand som Kalms, torde det här förtjena återgifvas. Under rubriken roligt fiskafänge heter det: En man satte en hummertina, hvaruti han plägade långa hummer, på en bergshall vid strandbrädden. Uti tinan var agnet qvar, som han nyttjat vid hummer-sisket. En skata, som fått nys om detta, infann sig då för att gästa. Hon nittade väl in, men ej ut ur tinan. bå nu i detsamma en raf hade sin väg förbi detta stalle, skulle denne naturligtvis göra sig en smaklig måltid på skatan. Gick alltså in i tinan och tumlade der ej bättre om med skatan, än att hela sällskapet rullade ned för berget och i sjön. Då egaren omsider kom till stället, uppdrog han sin tina. En skädda befanns då älven deri, så att han, uti detta liskeredskap, nu hade ett däggdjur, en sogel och en fisk. För den som vistats i vår skärvård arch catt