Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1855, sida 2

———— ROR det han lade handen på hjertat: — Säg henne att det är godt här, och återställ till henne den talisman, som verkat detta. Nägon timma efter det jag var hemkommen, erhöll jag detta lilla paket af en gammal trotjeInare i hans föräldrars hus, hvilken varit sin unga herre följakstig på hans sista tåg, och hvilken på hans sista bön fick tillåtelse asklada hans döda kropp. Hans pietetiska kärlek kunde icke tillåta någon profan hand att vidröra detta, som tillhörde jer, och som den gamle tjenaren fann vid hans hjerta. Nu öppnade Anna medaljongen och utropade öfverraskad och förundrad: — Hvad! Min egen bild! Hur har han kunnat erhålla den? — Hvem gaf den första väckelsen åt penselns förmåga att framkalla lifvet på duken? Var det ej kärleken? Och hvad han förmådde för årtusenden sedan, skulle han icke förmå d ti dag? Till Arnolds gåfvor hörde äfven lattheten att teckna träffande och sannt. Skulle icke då den bild, som oupphörligt stod närvarande för hans själ låta fånga sig på skifvan? — Han skulle sjelf hafva målat det? — frågade Anna. — Han har det. — Ni känner det? Ni skulle således hafva skådat det förr? — Jag kan icke bedraga er, men må ni tillgifva det vid tanken på att Arnolds vänskap för mig var af det slag som man icke delar till en tredje person! Med mitt lif vågar jag gå i borgen att intet annat öga skådat det. Ack, man skulle icke känna Arnold för att kunna misstänka något sådant. — Ni är en varm och trofast vän — sade Katharina. — Måtte himlen belöna er, ty en sådan är sällsynt på jorden. Så förflöt tiden under samtal om den olycklige, för hvilken alla dessa trenne hjertan hade sin varma del af kärlek, saknad och smärta, tills de framskridna timmarne bjödo dem att skiljas åt.