Den 6 Februari. Med anledning af den pågående ministerkrisen i England yttrar Sv. Tidn:n: Det är så seden i England, att så väl ministerer, som fåltherrar, då de icke äro lyckliga, deras förtjenster må för öfrigt vara så stora som helst, måste afgå. Det är ett försonings-offer, som allmänna meningen kräfver. Då detta offer har skett, denna luft åt missnöjet blifvit gifven, anser man sig vara tillfredsstäld, afslutar sin räkning med styrelsen och öppnar en ny med de efterträdande. En hvar vet, att den nu osgående ministren utgör en sammansättning af de utmärktaste personligheterna ur Englands fyra politiska partier, eller åtminstone spillrorna af dem, sedan de blifvit sprängde af Rob. Peel, nemligen Torys, Whigs, Peeliter och Radikale Men, ehuru utmärkte som statsmän, partiledare och talare, hafva de icke kunnat undandraga sig den allmänna regeln; lyckan har varit dem vidrig: de måste falla. Man erkänner deras egenskaper; man vet, att en minister af så utmärkte män omöjligen kan fås; man tager för afejordt, att deras efterträdare icke kunna med dem jemnföras, men — lyckan har svikit dem; det är då felen synas, och dessa tel fordra offer; John Bull är sedan nöjd, eller rättare hans fåfänga är tillfredsstäld, då han kan säga, att det var deras skuld. Mycket sörnustsenligt är väl icke detta; men då ett helt folk står på denna politiska ståndpunkt, och då saken allmänneligen anses som förträfflig, så måste de styrande, med god min, underkasta sig sitt öde; lyckligt, i sanning, om alla missöden kunna anses vara afhulpna blott genom att några rika lorder få ett par månaders eller års ledighet från statsmannabestyr, för att egna sin tid åt angenäm läsning eller tillsyn å sina stora gods — visse att snart återkallas till rodret genom nåron motgång, som timat de senast styrande. Det är parlamentarismen, såsom den i England uppfattas. I det gamla Rom handlade man annorlunda. Efter nederlaget vid Canne gick hela senaten att möta den olycklige fältherren Varro, som genom obetänksam dristighet förlorat slaget, och tackade honom för det han icke misströstat om republiken. Man trodde, att då fäderneslandet lidit olyckor, var det ovärdigt en lyftad national-känsla, att eftersöka personers brister: man gjorde i stället allt för att bota statens. Vi uppfostras i andra åsigter. I De åsigter Svenska Tidn. med dessa ord velat göra gällande, och hvilka naturligtvis gå ut på att nedsätta det parlamentariska styrelsesättet, äro fullkomligt falska; åtminstone hamta de intet stöd af den närvarande ställningen. Talet att det är lyckan, som bibehåller eller afdankar vare sig ministrar eller fältherrar gäller långt mindre parlamentariskt styrda stater än de absolutistiska. Bästa exemplet derpå har Ryssland just dessa åren lemnat. En misslyckad underhandling — och ministern får afsked; en misslyckad manöver eller, i giltigaste fall, en förlorad drabbning, och högste besalhafvaren ersättes af en annan. Så har under det förflutna året högsta befälet för Rysslands armer på stridsplatsen varit i Gortschakosls, i Paskiewitzes, m. sl. händer och efter hvarje förlorad drabbning har besalhafvaren kommit i onåd. Sednast inträffade detta med Dannenberg vid Inkerman, och omöjligt är ej, att jelsve Mentschikoff kommer att, om ej till namnet, dock i verkligheten, afstå högsta beälet på Krim åt Osten-Sacken, till dess denne i sin ordning får vika för en annan. På amma sätt måste Meijendorff afstå platsen åsom sändebud i Wien åt Gortschakosl. Har något motsvarande inträffat i England ? ngalunda. Först och främst bibehåller lord kaglan ännu befälet och torde komma att frament göra det. Men om det går ur hans hänNN