Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1855, sida 1

——————————————ä—ä — — —U— — — — — — — — — — — ————— OOO — till en låtsad munterhet — ni har förmodligen redan erhållit uppenbarelse om att jag lyckligen bestått den stora farligheten att befinna mig ensam med tvenne qvinnor? Men låt mig höra hvad ni mera upptäckt af detta besök? — Ni småler, — återtog hon, sedan hon en stund afvaktat hans svar. — Lågornas andar torde denna gång ha varit stumma. — De hafva sagt mig att ers majestät varit belägrad med böner. — Det han man gissa sig till utan att derför behöfva vara någon trollkarl; ty det är majestätets lott. Men hvarom? — Om majestätsfsörbrytarens frihet: — Rätt träffadt! Men af hvem? — Af hans hjertas flamma. Drottningen tog ett steg tillbaka, men besinnande sig sade hon: — Ni kände henne förut! — Vid Gud, såsom ers måjestät af henne sjelf kan inhemtal Och om än ers majestät vid mitt lif ålade mig att nämna hennes namn, jag kunde det ej. Men hvad jag fruktar, är att hvem hon än må vara, hennes öde kommer att utöfva ett visst inflylande på ers majestäts eget... Kristina spratt till. — Skulle denna förutsägelse finna sin sanning i den delaktighet denna flicka gifvit sig sjelf i det Messeniska upprorsförsöket, eller i den makt ryktet tillaggt henne öfver det hjerta, hvars trolöshet sedan länge varit ett hvasst törne i Kristinas? — — Den upprörda sinnesstämning som Isvallade i drottningens inre verkade i detta ögonblick starkt på hennes inbildning och ingaf henne tusende föreställningar, på hvilka orakelspråket skulle kunna inträffa. Sebastian, som noga fixerat henne och följt hvarje skiftning som föregick i hennes inre, sade: — Ett lod bly är nog att förkorta det mäktigaste lif och en flyktig dunstbädd att skymma solens sken; så blifva de ringaste ting betydelsefulla genom deras inflytande: Ers majestäts skarpsinnighet kan ej förbise detta. — Hvad skall jag göra? — framställde Kristina nästan ovilkorligt. — Ers majestät äger tusende medel. Till exempel att lästa denna flicka vid sin person. Ers majestat om någon dödlig förstår att genom ädelmod och sina öfriga höga egenskaper besegra sjelfva ödets domar, så vida de stå skrifna i menniskohjertats känslor. (Forts.)