sökte. En liten guldkula, stor som en ärt, uti hvilken sordom blifvit gjutna några droppar af ett försärligt gist, något likartadt med vår moderna hydro-eyan, en hydracit, brucin, aqva tosfsana, Gud vet hvad! Denna klenod utgjorde fordom inssttningen till en ring, som fordom tillhört den unge markisinnens farmor, och historien om dess innehåll fortlefver ännu i samiljen. Hon fann slutligen denna fruktansvärda guldkula, som bar en ögonblicklig dod i sitt sköte — och afreste. Anländ till Paris förliden vecka, tog hon i hemlighet in bos sin väninna, som är gift med en fransman (en stor godsegare, hvars namn förekommer i en sinansoperation. som tidningarne för närvarande vidt och bredt utlagt). Här erfar hon en mängd omständigheter, som blott öka hennes svartsjuka; bland an nat att hennes man skulle måndagen derpå följa den blonda parisiskan på den första balen un der denna saison hos en f. d. deputerad af den kammare, som, lik mycket annat, upplöstes 1848. Hon måste på denna bal! Väninnan plågas så länge, tills denna lofvar att ditsöra henne Dagen, eller rättare afionen nalkas. Markisinnan är svartklädd från topp till tå, med svarta spetsar och gagater. Hon är majestatisk, hon är underbar, med den färglösa hyn, med de mörka ögonen och det svarta håret, med feber i blicken och med en skälfvande gång .... Man viker undan för att gifva henne rum, då hon nalkas, och man vänder sig om och följer henne med ögonen, då hon är förbi. Hon går rak! fram till en liten salong, ett rum, sådant man ordnar vid rika och stora samqväm, der lamporna, höljda af blommor, blott lemna en half dager och der orkestern blott till bälften höres. Hon väntar der, tills man underrättar henne, att hennes man ankommit med den ovärdiga rivalen. Hon har förklarat, att bon blott ville öfverraska markisen och med sin närvaro krossa honom, och sedan försvinna och sly! Eu timme förflyter. . . . Der är han, säger man ändtligen. — Och .... hon? — Hon också! — Godt — och markisinnan stiger upp. Men hvad hennes väninna ej märkt, är, att då bon uppsteg, hade hon oförmärkt insmugit något i munnen. Det är den förgiftade guldkulan! Metallen är skör, kan lätt sönderkrossas imellan tänderna och hon i detsamma nedfalla död för den otacksammes fötter; sålunda förrådes hennes lika förskräckliga som förtjusande fassion. Ser ni denna unga, skona qvinna, som framträder i balsalongen, småleende mot dem, som helsa henne, med döden inom de leende läpparne! Detta gift, som i sitt bräckliga skal hvälfves inom en kind, som för ögonblicket rodnar af en känsla, den man tror vara glädjens! Hon varseblifver ändtligen markisen. Han valsar med den blonda damen. Darrande, men läggande band på sig, väljer markisinnan ett ställe, der det valsande paret företrädesvis stannar. Hon vill plötsligt visa sig för dem, och ... — Men se! — säger en ung man till sin granne, — huru väl klädd baronessan är i afton! Hvad bon är upplifvad! Med hvem valsar hon? Markisinnan, fromkommen på det sökta stället, hör med ängslan svaret. — En italienare, en romare tror jag! Man säger att han egentligen är betagen i baronessans blonda bår. Dessa romare äro mätta på allt, som är svart! — Baronessans blonda hår? — säger en tredje. — Min syster, som varit med henne i samma pension, påstår att det är löshår. Jag är böjd att tro detsamma; ty det är en otrolig massa hon bär der i nacken! I detta ögonblick stadnar det flämtande paret. Markisinnan befinner sig bakom dem. Under det att markisen till parisiskan yttrar ord, som redan komma italienskan att rulla guldkulan imellan tänderna, ordnar valserskan sin klädning, som af den hvirflande dansen råkat i oordning och förer till sitt hår en hand, hvars rörelse synes undersökande, orolig . . . Markisinnan låter henne sluta; sedan, trärt öfvergående till ett nytt beslut, nalkas hon sin rival, fattar hennes kam ... och fr gör en ofantlig massa flätor, som nu lösa sig och hvilka hon kastar midt i salongen! I samma ögonblick smögs guldkulan behändigt ur sitt gömställe och försvann i barmen. Sorgespelet öfvergick till lustspel! Ni kan lätt föreställa er uppträdet ... Sedan i tisdags finnes intet annat samtalsämne, och inom en viss del af pariserverlden täflar detta med raporterna från Inkerman och de lysande vapenbragderne af general Bosquet, stundens lejon! Markisen, rasande, vänder sig om och ser . . . sin hustru! — Tablå. — Hon fattar hans hand och drager honom med sig. Han, förstummad, förvånad, låter föra sig. De komma till förstugan, der de finna sitt folk och sina pelsar. — Var ej ledsen på mig — säger hon till honom med den lugnaste ton — för det att jag fattade min rival i håret! Dagen derpå, om onsdagen, reste båda till Milano såsom de bästa vänner och de bästa makar i verlden. Hvad baronessan betraslar, är hon ett högst älskvärdt fruntimmer, och jag är i sanning tröstlös öfver, att man beröfvat henne en af våra illusioner.