Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1855, sida 3

E— — — — — — — — ————— 2 Åfventyr på sjön. (Ur Gotilands läns tidning.) Emellan Böda och Klinte har nu åter en händelse inträffat, som bevisar, hvilka utomordentliga faror och lidanden postsöringen denna år-tid, helst då den sker med öppen båt, stundom är underkastad. Om denna händelse har G. L. T. från namngifven, tillförlitlig och sakkunnig person i bref af den 3 dennes erhåltlit följande berättelse: Nyizen hafva vi här vid Klintehamn åter haft den hemska anblicken af en i nöd stadd postbåt, som i dagningen upptäcktes sastsittande i isen utanför hamnen: som någon besättning å båten ej var synlig, trodde man at: folket var förgånget, heldst något hvar ej kunde före-tälla sig möj igheten af att enkbåt i ett sådant sto: mväder med snöyra och köld, som natten till den 30 sistl. December var rådande, kunnat berga sig ute på sjön. Men småningom stack det ena hufvudet efter det andra upp öfver båtrelingen, till den lisligaste glädje för alla, som åsågo det. Förloppet af denna posthåts resa, hvilken kan räknas bland de sörfärligaste resor, som någonsin varit gjorda, var följande: i Den 29 December på morgonon afseglade Ölands ordinarie Postbåt, förd af skenparen Johan Nilsson, till Böda, efter att hafva i storm och köld Onsdagen den 27 hitfört post. Vinden var NNV., laber kultie med jemn köld. Hela dagen hölls VSV. kurs. I skymningen trodde man sig vara 4 mil SV. från Stora Carlsö. Vinden drog sig nu mera V., och kl. 6 var den full SV med tilltagande kultie. Alltså vändes Nordvart, under hopp att kunna ligga upp under Ö lands norra udde. Vädret ökade sig alltmer, och snart var det full storm med stark snöyra. ÅÄtt nu söka Gottland var icke möjligt, således fortsattes till kl. 12, då vinden sprang NV. med en sådan våldsamhet att förmasten bräcktes och gick öfver bord tillika med sevlet. Båten, utan segel, kastade sig nu tvärs i sjön och öfverspolades oupphörligt af brottsjöarna. Faran var stor och enda räddningen bestod i att hastigt få seglet åter hissadt. Detta var dock ej lätt i ett sådant väder, och då, ehuru 2 man j-mnt öste, båten var ständigt till hälften syld med vatten. Men genom stora ansträngningar lyckades det att få akterseglet slyttadt för-ut, och, bottenrefvadt, äter hissadt. Nu måste vandas åt Gotlandskusten. En lika farlig fiende som stormen tillkom nu, nemligen kölden. Hvarje sjö som öfverslog båten nedisade den och besättningen. Skepparen, hvi kens mod och rådighet tilltog med faran, anordnade så, att en af besättningen bortslog isen å de stallen, som voro åtkomliga, tvenne andra öste, och sjilf styrde han båten, som med pilsnabb fart, mellan brottsjöarne, ilade mot land. — KI. 3 5 bemärktes bottenbrytningar (förmodligen af det farliga Skarlakansgrundet utanför Tofta) för-ut. Att styra in i dessa hade varit en säker död. Således måste man ånyo vånda till sjös. Ännu en timma hölls ut; men nu voro krafterna uttömda. Öfveransträngningen vållade utmattning. Båtren ville ej heller längre vaka, och handa hvad som helst, land måste angöras Åter vändes mot land. Till all lycka klarnade snötjockan, och, efter en timmas länsning, upptäcktes ett ljus ur ettfönster på Klintehamn, hvilket vägledde den li le. trötte seglaren in i isen, några hundra famnar från Klintehamn. Omöjligt var det visserligen för de uttröttade att komma i land, men de voro glada att vara det så nära, att, då dagen kom, menniskohjalp kunde påräknas. Likväl kändes nu kölden för de arma menniskorna alltför bister. De genomvåta kläderna fröso alltnärmare kroppen, och snart skulle den ene efter den andre ha stelnat, och af trötthet insomnat — sannolikt för alltid — om ej skepparen a: befallt att alla borde lägga sig tätt sammanpackade på botten i båten, höljande öfver sig det föga värmande isomhlädda seglet. I denna ställning afvaktades den efterlängtade dagen. Straxt på morgonen, då båten blef synlig, utsändes från hamnen en mindre båt, och kl. 10 voro alla räddade. Få timmar sednare hade räddning icke varit möjlig, ty vinden gick mera uordlig och baten hade drifvit från land. Beklagligen hafva dock de raska roddarnes händer och fötter blifvit af kölden skadade, och skepparen Johan Nilsson klagar öfver lidande i bröstet, hvadan menliga följder för dessa raska postförare kunna, tyvärr, vara att befara. För enhvar, som betraktade väderleken ifrågavarande natt, synes det högst öfverraskande att denna postbåt då kunnat berga sig ute på hafvet, och, näst Guds hjelp, kan deras lifs räddning tillskrifvas ett beundransvärdt mod, skicklighet och de största ansträngningar. Säkerligen skall, både här och på fastlandet, vid genomläsandet af denna enkla skildring af nämnde bätförares olycksfärd, mången, som högaktar mannamodet och ömmar för lidandet, och som af denna postgång har nytta och nöje, vilja med en skärf åt dem uttrycka sitt deltagande och sin aktning. Ett bref öfver hafvet till anhöriga och vänner kostar oss endast några skillingar; men de raska män, som for en högst obetydlig aflöning, genom storm och köld föra detta bref öfver sjön, kostar det ofta lifsfara, sjukdom oeh plågor, och en tidig ålderdom med många krämpor. En insamling för de omnämnda sjömännen har ge nom tidningens red:s forsorg blifvit föranstaltad. I ett senare nummer af samma tidning läser man följande tillägg: De förut omnämnde postförarne, som voro båtskepparen Johan Nilsson samt Carl Enoeträm fanaa fana ——