Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1855, sida 1

losvade en bättre tillslykt än landtsolkets stugor i allmänhet i: denna fattiga och föga bebodda ort. Erik körde fram till dörren, klappade på, bad om herberge för den sjuka och bar hen. ne i sina armar in i huset. Der fann han verkligen allt hvad han för tillsallets kraf kunde önska — Varma rum, en god säng, för Anna, och öfverallt, hvart han vände ögat, anblicken af välmåga och detta volordnande som på ett tilllredsstallande sätt vet att lägga fördelarne deraf i dagen. Det dröjde några minuter innan matmodren, som ännu ej var uppstigen, visade sig, men hennes drägt var alltlör enkel för att röfva mycken tid från de värf som påkallade hennes verksamhet. Hoa var en storväxt qvinna men nedböjd och lutande ehuru blott af omkring femtio år, med starka anletsdrag öfver hvilka ett strängt allvar, med en blandning af svårmod laggt sin stampel. Det syntes att hon kämpat starka strider med lilfvets och det egna hjertots upproriska makter, men att kraften, om än bruten, dock icke var hvarken splittrad eller uttömd. Med en omsorgsfullhet, som är sällsynt, bland menniskor af den klass hon syntes tillhöra, sökte hon att förekomma sina gasters behof och önskningar, och visade lika mycken rådighet som deltagande vid det lidande, som nedlade Anna på sjukbädden. Emellertid var Eriks belägenhet icke den minst brydsamma. Å ena sidan tanken på Arnolds fara och otåligheteu att ila till hans närhet, å den andra omöjligheten att skiljas från Anna i det tillstånd hvari hon befann sig. Med den plågsammaste oro afbidade han dag efter dag utgången deraf. Trenne dygn tillbringade hon under en medvetslös och oafbruten feberslummer, hvilken efterträddes af en stark yrsel. För hennes inbildning sramkommo gestalter mörka, hotande, förfärande, och bland dessa Arnold Messenius, omgifven af faror som frampressade från hennes läppar fasans och förfärelsens rop. Anda hittills hade den goda värdinnan visat sig vörda den stränga förbehållsamheten hos Erik, och med stor grannlagenhet afhållit sig från alla frågor, som kunnat leda till försöket att intränga i hemligheten af de förhållande som rörde honom eller Anna, men vid ljudet af Arnolds namn sattes hennes hjer: tas känslor på ett alltför starkt prof, och då hon erfor att det icke ville lemna Annas läppar, men oupphörligen inflätades i de skräckfullaste fantasispel, kunde hon icke mera tvinga sig, utan vände sig till Erik med den frågan: Hvad låter detta unga fruntimmer så oupphörligen syssel