Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 21.) — Nej! sade Anna och såg på Erik med en blick, som tycktes både bedja och befalla — Ni har lofvat mig vid ert hedersord. Ni kan icke svika. — Och jag skall det icke; men ni måste tänka på hvad edra krafter förmå. — År det på mig sjelf jag bör tänka nu? Nej, jag vill, jag skall icke söka någon hvila innan .. Erik fann att här var icke fråga om att öfvertyga utan endast efterkomma, och han gjorde det utan att vidare sätta några invändningar emot hennes beslut. Vid stjernornas tindrande glans gick det nu rastlöst oc fort. Anna försäkrade sig må fullkomligt väl och finna ett stort nöje uti att tillbringa en så härlig natt under Guds fria himmel, bevakad af de tusende strålande blickarne derofvanifrån och omgifven af den höga susande skogen. Hon yttrade blott tack samhet, belåtenhet och tillit till sin egen styrka för att derige nom uppmuntra sin körsven. Men hennes späda obepröfvade krafter förmådde icke att utstå så mycken inre skakning och yttre ansträngning, som på en gång anlitade deras spänning. Fram emot morgonen fann Erik henne fullkomligt maktoch sanslös. Han tilltalade henne, men utan att erhålla svar. Vid skenet af den sent uppgångna men klart lysande månen, såg han, då han lutade sig ned emot hennes ansigte, hennes kind låga, och det halföppna ögat medvetslöst stirra i en obestämd rigtning, samt kände hennes andedrägt brännande het strömma öfver hennes läppar. Vid denna upptäckt intogs Erik af oro. Under det han bekymrad och rådvill öfverlemnade sig åt betraktandet af sin belägenhet fick han lyckligtvis se ett ljus upptandas på kort afstånd från stället der han befann sig och upptäckte, vid närmare rekognoscering af platsen, en liten boning i grannskapet, som genom sitt trefliga och snygga utseende