Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1855, sida 1

sätta sig med Arnold Messenius och se alla faror samla sig öfver honom? Det måste vara mer än en tillfällighet, en yrsel! Erik som fruktade allt, som kunde förråda en hemlighet, hvarpå så mycken vigt låg, gaf undvikande svar; men den gamla var icke den, som dermed lät sig nöja. På en gång antog hennes gestalt en kraft och spänstighet, som den förut saknat; ögat fick eld, och en stolt, varm själ tycktes resa sig med ungdomsstyrka i den nedtryckta hyddan. Hvad, — sade hon med en afgörande ton — Ni tror er kunna afspisa mig med detta ? Hvad vill det säga? Inte ja och inte nej? Bedrag mig icke, unge man! Jag har rätt till förtroende af det som rörer Arnold Messenius. — Det är möjligt, — svarade Erik — men ni bör likväl inse, att jag icke kan inlåta mig i förklarningar eller uttydningar af de yttranden en seberyrsel kan frambringa. — Ni tror mig enfaldig och godtrogen. Ni inbillar er att er låtsade okunnighet kan öfvertyga mina aningar? Säg, känner ni icke Arnold Messenius? Det fanns inga undflygter för den inre kraften af detta spörjsmål; Erik måste afgifva sin bekännelse. — Är det er bekant om han i detta ögonblick sväfvar i nägon fara? frågade qvinnan vidare. — Det är längesedan . ... — Inga omvägar! Ja eller nej, se der det enda ord jag begär af er. Men frukta att Gud skall straffa er om ni bedrager mig! — Med hvad rätt tror ni er kunna ställa dessa frågor till mig? — Förutsatt att jag verkligen hade mig någonting bekant om honom, tror ni att jag skulle utsprida det, som ett hvardagsrykte åt den första nyfikenhet, som skulle vilja mätta sig dermed? — Nyfikenhet! — utropade den gamla med ett hånande leende — År det mig ni skyllar för denna lumpna last? Har jag med min nyfikenhet bes ärat er; har den sökt genomtrända edra hemligheter; har jag sökt utspana hvem den nya Malin Sture är, som fordrar vård af min hand; har jag sökt utforska hvad som kan drabba mig för min gästfrihet mot er, eller hvad jag skulle vinna vid att förråda er? Svara mig på detta och förebrå mig sedan nyfikenhet! Det är af rättighet jag förnyar min fråga, hör nil 6. 3 (Forts.) f Var EK i fö i (