Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1855, sida 2

tvertom. Inom fransyska armken har, såsom bekant, prygelstraslet alldrig någonsin sunnits, och deraf har utbildat sig den starka hederskänsla, att en ofsicer, som afösverilning kunde låta sig hänföras, att lägga det minsta hand på en soldat, skulle blifva utsatt för allmänt hat, och i de flesta fall få sig en duell på halsen. Och ändock är disciplinen inom den fransyska linie-arm6en ganska sträng. Hvad krigisk anda angår, känna vi att denna arm står framför alla armker i Europa, och det kanske just derföre, att soldaten är lifvad af hederskänsla. I motsats haremot framstår den ryska armeen, disciplinerad af den strängaste krigstukt, såsom en blind, kombinerad machin, hvilken äger styrka genom sin passiva motståndskrast, men som, då det gäller anfall, måste lifvas af fanatismens eller rusdryckens äggelse. Inom Preussiska arm6en är prygelstrasset af skafladt sedan omkring 40 år tillbaka. Likaledes är det afskaffadt inom de Danska, Sardinska, Holländska och Belgiska armåerna, uan att krigstukten deraf lidit. Den Österrikiska armeen består, såsom bekant, af en massa olika elementer, deribland talrika råa hopar af kroater, m. m. Om man någonsin skulle anse kroppsbestraffning nödig för disciplinens upprätthållande, så vore det väl här. Och likväl har den Österrikiska styrelsen, såsom i gårdagsbladet nämndes, afskaffat prygelstraffet i armen. Det synes väl då, som kunde man nu också våga taga detta steg i vårt land, der militären, såväl soldaten som befälet, utan tvifvel står på en vida högre bildningsgrad än i de flesta europeiska länder, Frankrike ej ens undantaget. En följd af denna högre bildningsgrad måste ock blifva, att man icke uteslutande afser den yttre ordningens upprätthållande, utan äfven asser en inre sedlig förädling, till hvilket ändamål ingenting verkar så starkt som en god corps-anda. Det bör ligga i befälets sträfvande, att icke blott underhålla en sådan anda inom sig, utan ock söka väcka och upprätthålla densamma hos gemenskapen. Man är utan tvifvel inom Svenska arm6en på en god väg i detta hänseende och skulle sannolikt uppnå det stora målet hastigare, om det förbjödes att vidare tillkämpa ett straff, som verkar demoraliserande både på den bestraffande och den bestraffade.