Den 26 Januari. Både inom representationen och pressen har mer än en gång fråga varit väckt om afskafsande af prygelstraffet i Svenska armen. Frägan härom står tillsammans med frågorna om husagan, spöoch ris-strasset samt stryk-bestraslningar i allmänhet. Det ar ett af den historiska erfarenheten tillräckligt bevisadt faktum, att rent. kroppsliga bestraffningar ej blott upphört att vara nodvändiga och nyttiga, utan äfven blifvit förderfliga, ju mer de högre sedlighetsbegreppen fått insteg hos menniskorna. På mycket råa naturer kunna dylika bestraffningar — dock använda med noggrann urskiljning — måhända utöfva någon god verkan, så att de afskräcka från brotts eller felstegs begående, likväl lemnande själsbeskassenheten lika rå och hård, om icke hårdare; man har således åtminstone vunnit, att den yttre ordentligheten och anstandigheten något bättre iakttages. Men på naturer deremot, hos hvilka hederskänslan vaknat till något lif, verka de kroppsliga bestraffningarne, kanske utan undantag, derhän, att menniskorna ant. förbittras och uppfyllas af hat och hämndbegär, eller ock sorqvafva sin hederskänsla, så att de till en annan gång blifva alltmer känslolösa för bestraffningen. Insigten häraf har ock, i vårt land, uti sederna, redan i betydlig mån utdömt dessa bestraffningar, som likväl ännu qvarstå i lagarne. Så känna vi ett stort antal husbönder, som aldrig hvarken sjelfva utöfva någon kroppsbestraffning på sina tjenare, eller tillåta någon sådan bestrallning på deras egendomar, fabriker, handtverk eller inom deras hus. Och anmärkningsvärdt är, att sådana husbönder hafva icke blott de bästa och hyggligaste tjenare och arbetare, utan äfven den bästa ordning ibland dem. På samma sätt har den kroppsliga bestraffningen blifvit asskassad inom många skolor. Vi känna lärare, som förr begagnat kroppsstraff och ansett det alldeles nödvändigt för ordningens upprätthållande i deras skolor, men sedermera afskaffat detta ordningsmedel och funnit ordningen deraf icke rubbbad, utan befästad. Och ju skickligare och allvarligare läraren varit, ju mindre sådan stränghet har hanbehöftanvanda. — Inom vår armå har förhållandet varit ungefar enahanda. Kroppsbestraflningarne hafva betydligt aftagit och det finnes landtregementen, inom hvilka de ej på långa tider användas. Detta har gått så lånet, att vid vissa regementen befälet endast med yttersta motvilja tillämpar det förhatliga prygelstraflet. Och man har ej märkt, att disciplinen härpå lidit, utan