Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1855, sida 1

— Det är mig omöjligt! Jag måste ha ljus i denna sak! jag ber, jag besvär er derom. Nu lät den förmente körsvennen tömmarne sjunka och vände sig mot Erik. Denne darrade vid åsynen af de drag som under den svarta långhåriga björnskinsmössan blickade emot honom. De voro honom icke främmande, de trädde emot honom som bekanta från minnet af hans möte med Arnold; sådane hade han föreställt sig dem, som tjenat till original för det porträtt han tecknat af den, han älskade. Väl hade Erik aldrig kunnat föreställa sig dem under den drägt, hvari de nu visad sig, men skönare till form och uttryck hade han ej heller kunnat tänka sig dem. — Min herre — sade Anna — jag har bedragit er, i förlitande på ert ädelmod, straffa mig om ni behag ...— Hon tystnade några ögonblick, som för att vänta ett svar, men Erik var alltför öfverraskad att kunna framföra ett enda ord. Hon fortfor: — Jag har hört hvarje ord af ert samtal med kronprinsen, men frukta ej att jag skall förråda något! . .. — Ni? .... Är det möjligt? — Ni fruktar mig! — — Nå väl! Jag är i ert våld. Ni kan mörda mig här i skogen om ni vill, för att betrygga er hemlighet. Jag fruktar icke döden, nej, jag ville i detta ögonblick hellre vara död än lefva. — Bevare mig Gud! — utropade Erik. — Ni missfattar helt och hållet mina känslor. Jag kan ej misstro er, minst i dens sak, hvilken här är ifråga. De vackra ögonen fästade sig med ett uttryck af öfverraskning och pröfvande forskning på honom. — Förlåt mig! — sade Erik. — Jag har genomträngt er hemlighet. Jag förstår motiverna till er sällsamma handling, och — jag vördar dem. Ni behöfver ingen förklaring. — Huru min herre .... — Ni älskar Arnold Messenius, ni har hört den fara hvari han sväfvar, det äfventyrliga öde som hotar honom, och ni har fattat det första tillfälle, som erbjöd sig för att ila till hans hjelp eller tröst. Har jag bedragit mig? — Nej! — — ja! — — Fråga mig icke! Hvem kan redogöra sör sina känslor, då tusende strida om herraväldet? Det är min pligt som leder mig! Nar kunna vi vara i hufvudstaden? — Det beror till stor det på er förmåga att uthärda en hastig resa, och den tid ni behöfyer för att hvila ut under dess besvärligheter.