Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1855, sida 1

niska i verlden kunnat blisva störd af någon slags skakning, ännu mindre den, som var uttröttad af den strängaste ridt under tvenne dygn och derjemte försakat nästan alla andra styrkemedel, som naturen behöfver för att ersätta sina anlitade krafter. Det gick så förträffligt det kunde, både med färd och sömn, till dess Erik slutligen vaknade, gnuggade sig i ögonen och såg solen förblindande glimma på ett rimfruset skogsbryn. — Aro vi långt från Ålhem? ropade han till körsvennen, af hvilken han blott såg en luden pels och dito mössa, och som, enlist den tidens fason på sladar, satt på ett litet säte framme öfver fötterna på den åkande. — Ja! — svarade denne kort. — Det är icke möjligt. Solen står högt på himlen och ni kör raskt, som det tyckes mig. Körsvennen lemnade dessa anmärkningar utan svar. — Hvar äro vi? — frågade åter Erik efter en stund. — På rätta vägen. — Det vågar jag betvisla. Vi måste minst hafva åkt en åtta timmars tid och vi skulle icke hafva hunnit ett par mil? Hästarne äro ju rent af uttröttade! Ni har somnat från tömmarne, och låtit det gå hvart hästarne behagat. — Frukta icke! — Men hästarne, säger jag! Prinsen skall aldrig förlåta deras medfart. — Jag känner hästarne. — Jag är icke heller okunnig om hvad ett par goda djur förmå. Men detta är för rasande! Innan kort skola de störta. Körsvennen svarade icke, men viftade med piskan för att lifva deras fart. — Håll! ropade Erik, reste sig upp och vred piskan ur hans hand, men detta med så liten varsamhet att den stora ludna kuskhandsken följde med, hvarvid visade sig en liten ljusröd silkevante, beskrifvande formen af den spädaste lilla fruntimmershand. — Gud i himlen! utropade Erik vid denna syn. — Drömmer jag eller är jag vaken? — Och till den lilla handen lade han uttrycket i det veka ljudet i korsvennens röst, som klingat så sällsamt för hans öra och han kunde icke mer tvifla på att. en förklädnad bedrog honom. — Tro att ni gör det förra, och var lugn, — sade den tilltalade. j