Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 20.) Prinsen fästade en tankfull blick på den talande ynglingen, hvars vackra, frimodiga ansigte strålade af det fullaste bjertas lif. Han syntes upprörd, och det glänste något, likt en tår, i hans öga. — Ni känner icke drottningen! sade han med en suck. — Skulle ädelmodet då verkligen vara främmande för hennes hjerta? Det är omöjligt! — Hon är icke endast drottning, hon är — qvinna. — Ack, yngling, om vi vågade förlita oss till ädelmodet i andras hjertan, hur lätt att bibehålla det i vårt eget på thronen och i kojan! Vid dessa ord förde prinsen den fulla bägarn till sina läppar och drog den till botten, som hade han i dess flod velat dränka de känslor, som voro nära att öfverväldiga honom. Derpå ringde han och gaf befallning att en god och beqväm släda skulle förspännas och köra fram till lilla vattenporten, hvarefter han sade till Erik: Ni skall göra en beqvämare hemän hit särd, men förplaga er något dessförinnan, ty mitt bud måste ha ett visst förspång, och som jag förmodar att mina gäster icke hunnit till slut med måltiden, kan jag ännu sällskapa med er en sjerdedels timma. Erik hade icke förr, efter den goda qvällsmåltiden, satt sig ner i den långsträckta, högkarmade och med mjuka björnskinsfällar väl försedda slädan, och gifvit sig i händerna på körsvennen, som fått befallning att med prinsens hästar föra honom till Ålhem men lemna slädan till hans begagnande för det följande af resan, — innan sömnen infann sig, så vänlig och i sin glömska insvepande all verldens oro, som den någonsin sjunkit ned öfver ett par friska ungdomliga ögon. Hästarne, ty slädan var tvåbespänd, ilade öfver den blanka, banade isen med en fart som liknade vindens. De drogo så jemt, och isen var så slät att ej en gång den lättsöfdaste men