— styckogods. En menniska med strutsmage. Uti det sednaste, i Christiania utkomna häftet af , Norsk Magasin for Legevidenskaben förekommer en märklig berättelse, uppläst i läkaresällskapets möte den 26 April sistl. år, af en läkare, P. Winge, ur hvilken berättelse vi lemna våra läsare följande utdrag: I slutet af sistl. Februari månad dog i Christianias asyl för sinnessvaga en idiot, som, utan att hans helsotillstånd förrän under den sista tiden märkbart deraf lidit, troligen under loppet af flera år uppslukat en mängd spikar af dlika storlek, åtskilliga andra jernsaker och flera osmältbara saker. Ifrågavarande person, en bondgosse från Hadeland, stor och starkt bygd, upptogs den 25 Januari 1850, då 26 år gammal, i inrättningen. Patienten, hvars mor äfven led af sinnessvaghet, hade sedan sitt 14:de år varit rubbad till sina sinnen. Då han likväl var lugn och stilla samt umgängsam med andra sjuka, började han att jemte flera andra patienter deltaga i förefallande arbeten utomhus, isynnerhet vedsågning, och var jemnt sysselsatt med att uppbära ved från en tomt, der en tid bortåt en hop kasserade och till bränsle använda byggnsdsmaterialier lågo, hvari han troligen funnit de spikar, hvilka han, utan att man märkt det, nedsväljt. För omkring 2 år sedan anmälte en af sjukvaktarne för mig, att han sett patienten med stor hastighet svälja en spik; då emellertid ingen förändring i hans vanliga goda befinnande förspordes, måste jag antingen betvifla sanningsenlighaten af vaktarens utsago, eller ock antaga, att spiken på naturlig väg åter afgått. Omkring ett halft år derpå försvann för en af de andre patienterna en syring, hvilken bondgossen sjelf sade sig hafva sväljt; flera gånger hade vi äfven märkt att han tuggade på pinnar, klädesremsor m. m. dylikt. Patienten hade nu vistats i inrättningen i 33 års tid, utan att någon förändring i hans helsotillstånd förmärktes, isynnerhet var hans matsmältning i fullkomlig ordning, hans aptit var tillochmed starkare än de flesta andra sjukes, i det förefallande arbetet deltog han med ihärdighet. I Maj månad förl. år började han att klaga öfver magspänning och kräkningar efter måltiderna. Aptiten var fortfarande glupsk, matsmältningen i ordning. Han erhöll lämplig medicin, efter hvilken bättring inträdde. Sistliden höst, just på den tiden koleran grasserade här i staden, började han, i likhet med så många andra, lida af någon diarrhe, som snart häfdes, återkom, ånyo häfdes o. s. v. och hvarunder längre fram den sjukes krafter började astaga. Han klagade nu öfver fortfarande skärande och brännande plågor i underlifvet, hvarest, med undantag af att detta var något intryckt, intet ovanligt kunde kännas; tillochmed en starkare utvärtes tryckning smärtade honom ej synnerligt. Diarrhgen blef derefter permanent, plågorna fortforo. Den sjuke assoll mer och mer, aptiten, som hittills alltid varit glupsk, började minskas, åtskilliga stoppande medel användes utan verkan, patienten aftärdes allt mer och mer, sjukdomen framskred och slutade den 24 Febr. med döden. Obduktionen soretogs påföljande dag; den sorrättades af lektor Voss i doktor Egebergs och min närvaro. I magen funnos 64 spikar, af hvilka blott helt få voro små, de öfrige dels hela dels afbrutna 3och 4-tums, samt dessutom ett gångjern och en krok till ett fönster, 3 jernknappar, I häkta, en skinnlapp och en tott dref. En spik, som utmärker sig genom sin tjocklek, utgör största delen af en 6-tums spik; flera af dem voro mycket krökta och spetsiga. Spikarne funnos fria och utan någon slags omklädnad dels liggande bredvid, dels ofvanpå hvarandra. I en af tarmarne funnos ytterligare 2 spikar, hvardera af nästan 3 tums längd. En af dem hade genomträngt tarmen, men för öfridt var tarmkanalen ingenstädes skadad. Flera bland de förefunna spikarne bära spår af att länge hafva legat i magen; genom syrsättningen halva de blisvit förtunnade, ojemna, porösa, liksom strimmiga och mycket sköra. En af jernknapparne var tunn som ett papper. Det synes sannolikt att pat. straxt sedan han inkommit i asylen, funnit tillfälle att svälja några af de nämnda föremålen; måbända har han äfven förut haft denna onaturliga : böjelse och gifvit vika för densamma. Det är således troligt, att han åtminstone i 4 år gått med flera af dessa saker i magen. Under de sista 5 månaderna af sitt lif kan han knappast hafva väljt någon af dem, i hvarje fall icke spikarne och önsterbeslagen. Han var nemligen under denna tid ej så långt utom rummet, att han kunde åtkomma dylika saker. Magen, tarmarne och deras ovanliga innehåll tillsände jag universitetets pathologiskt-anatomiska museum, der de sedermera blifvit noga undersökta.