Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1855, sida 1

dA IULö A— 9Ak—thhht at återvända till Anna! Hon satt såsom lislös, utan att röra en enda lem. Hela hennes varelse var såsom sammanpressad i en enda känsla. Hon hade hittills blott lekt och skämtat med skönhetens och behagens oemotståndliga makt; hon hade behandlat menniskorna, öfver hvilka både hennes yttre och inre öfverlägsenhet gåfvo henne ett sällsynt välde, såsom ganska naturliga tillställare och bundsförvandter af hennes glädje och lycka. Hon trodde att det som hos dem lyste med kärlekens eller de i ögonen fallande företrädenas glans var idel guld, och var okunnig om allt slagg, hvarmed passionerna, egennyttan och svagheten fördunkla dess innersida. Hur blottadt stod ej på en gång menniskohjertat, och hur mörkt, för dessa ögon, som voro förbländade i ljuset Det syntes henne som ett vilddjur stigit upp på det fålt, der hon förr lekt bland blommor, och hon såg sig endast om efter en klyfta, der hon kunde finna sin räddning. Från det odelade intrycket af den sinnesstämning, som så våldsamt bemäktigat sig henne, rycktes hon innan kort af en Istämma, som kom henne att rysa. Det var prinsens. Hon kaIstade ögonen omkring sig. Hon såg honom väl icke, men hon hörde ända till hans andedrägt, och var ett ögonblick frestad tro, att han på ett osynligt sätt omgaf henne, då hennes villsarelse skingrades deraf att en annan röst vexlade med prinsens. Vi flytta oss nu med läsaren i prinsens rum på andra sidan tapeten, der vi se honom sittande i sin tältstol, tilltala en ung man, som i full riddrägt och med väderbitna kinder stod vid dörren. — Ni har ett bud till mig? — Ja. — Som ni muntligen måste framföra? — Ja, ers kunglig höghet! — Godt! Jag har undandragit mig aftonspisningen för att mottaga er, emedan edert ärende ej lärer tåla uppskol. — En fara hotar ers kunglig höghet. — En fara — upprepade prinsen och lyftade djerft på hufvudet. Det syntes på hans lifvade ansigte att han icke skydde att förlusta sig med en sådan. — Faran — fortfor han — förbinder sig ofta med de stora intressen som röra fosterland och regering. Frukta icke att tala. — Ers kunglig höghet har emottagit ett bref, innehållande vissa yttranden emot drottningen och vissa, i sammanhang dermed stående planer. Carl Gustaf for med handen öfver pannan, såsom han brukade då han någon gång bringades i förlagenhet och kände sigl!