Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1855, sida 1

— —— ———— OH öfvergisven af sin naturliga instinkt, att göra sig till herre öfver ögonblicket. — I hvems namn talar ni, min herre? Ni glömmer att det är en budbärares första pligt att gifva tillkänna i hvems ärende han är sänd. — Ni har rätt! Endast min ovana vid den egenskap, hvari jag besinner mig, och min känsla af ärendets vigt, kunna berättiga mig till hopp om ers kongliga höghets förlåtelse för min förseelse. Jag talar i öfverståthållaren Herman Flemmings namn. Ombetrodd af honom, genom hennes majestäts resident i W..., baron Nordenhöök, hvars broroch adoptivson jag har äran vara, har jag, att gifva ers kunglig höghet i tysthet tillkänna, att drottningen redan lärer fått underrättelse om hela förloppet. Carl Gustaf skiftade fårg, men sade blott ett tvekande: — Så-å! — Det torde vara ers kunglig höghet lätt att inse, att ingenting annat än oskrymtad tillgifvenhet för dess person och omtanka för dess säkerhet kunnat låta mig träda inför dess ögon. — Jag tviflar ingalunda derpå. Men om den hederlige Flemming verkligen expedierat er utan skriftliga meddelanden, har han förmodligen lemnat er något bevis att framvisa till bestyrkande af eder beskickning. — Den brådska hvarmed jag affärdades, för att icke förlora en enda minut till ers kunglig höghets säkerhet, är förmodligen orsaken att det blifvit uraktlåtet. Dessutom torde detta försigtighetsmått hafva synts honom öfverflödigt, då beskaffenheten af mitt bud endast afser ers kunglig höghets egna intressen. — Ni är förmodligen den brorson till baron Nordenhöök, som hennes majestät behagade, emot hans egen vilja, adla? Jag lyckönskar er till den nåd ni hos drottningen vunnit, och förmodar, att ni med skyldig tacksamhet skall visa er nitisk i all hennes tjenst. Eriks panna mulnade. Det låg en misstanka i dessa prinsens ord, som djupt sårade honom. Han skulle vara en spion, skickad att speja terrängen. Han fästade en blick på thronföljaren, som uttryckte både harm och medlidande — harm öfver den misstanka, som kunnat drabba honom, och medlidande med detta hjerta, i hvilket de stora intressena, som åtfölja högsta maktens pretendenter, inplanterat en misstro, hvilken hans öppna, ärliga ansigte visade ingalunda tillhörde hans skaplynne. — Jag är visserligen densamme ers kunglighet förmodar — sade Erik. — Men det förundrar mig, att då underrättelser