Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1855, sida 3

sättas; ett billigare lusningsämne än det af talg, olja, tran eller stenkol; 9ödningsämne, derigenom att lösa, billigt erhållna kolsorter eller affallet vid kolningarne i sönderkrossad form användas för absorberande af ammoniakoch qväfve-föreningar, hvilka förtjena att uppfångas, eller för utströning bland illa luktande gödningsämnen (såsom latrinspillning m. sl.), h ilkas lukt deraf borttages, utan att ammoniaken går förlorad, hvarefter den i förening med det värderika kolämnet tillhandahålles vexterna. om urin, som ofta gagnlöst kolen upptaga betydligt af urinens gödonde substanser. Torskol äro användbara nästan vid alla tillfällen som trädkol, hvilka de till och med i flera fall öfverträffa. De försök som af hr H. äro gjorda med torfkol vid Stängjernssmidet, tillkännagifva visserligen att med eonomisk fördel ett användbart jern erhålles, men ockSå, att detta bäst och åndamalsenligast sker då torfYen i stället för att underkastas en dyr och i detta fall obehöflig kolningsprocess, endast efter full torkning förvandlas till brinnande gas och såmedelst indirekte får verka på jernet. Den måste vid förbrukning på detta sätt först någon tid hafva varit utsatt för inverkan af en luftström om 100 å 150? värme, hvaraf den blifvit vattenfri, hårdare, tätare och lättare; ett behandlingssätt, som ensamt gör bränntorfven tjenlig att ersätta kol i klensmedshärden samt under pannan vid angfartygsdrift m. m. vMan gör sig — säger hr H. — i allmänhet den orätta öreställningen att våra svenska torfmossar, såSom mindre förvandlade, till stor del icke äro oss nyttiga. Detta är ett misstag, ty ända från de LappländSka till de i sydligaste delen af riket bestå de hufvudsakligen af Sphagnum samt Eriophorum och Carex, alla utvisande tjenlig mossart, utan synnerlig inblandning af bladmossor oeh ljung, hvilka äro ofördelaktiga vid torfberedning. Genom en grundlig afdikning samt torfämnets utmalning i vatten medelst knifkran eller krossvals, hvarigenom dess Svampaktiga, trådlika väfnad förtages, skola de alla blifva oss nyttiga. Af egen ersarenhet kan jag rekommendera torskols begagnande så väl hos landtbrukare som vid andra industriella företag. Detta ämne är dock tyvärr ännu alltför litet utredt, och det vore väl om allmänheten fästade sin uppmärksamhet på den rikedom, vi i våra mossar fått ärfva från en förgången tid, Synnerligast vid våra nuvarande nödställda Skogsförhallanden, då nödtvänget drifver till ett onaturligt anlitande af den fred och hvila väl behöfvande Skogen, som i vårt på fossila brännmaterialier fattiga land har sin hufvudsakliga räddning att vänta af torfmossarne. A