nat dem med sina blickar, till dess den stegrade lisligheten i de ras ordvexling ösvervaldigade hennes nysikenhet till den grad att hon i tanka att ej blifva observerad, närmade sig för at upptäcka orsaken dertill. Då Anna hastigt och afvisande prin sens enträgenhet gick henne till mötes, mottog hon henne mec detta utrop: — Så upprörd, mitt älskade barn! Men Jag kar väl förstå! — Omöjligt, min mor! Men låt oss icke dröja här. Med dessa ord tog hon fru Van der Haalen vid armen och förde henne med sig genom ett par rum, som gästerna tycktes hafva öfvergilvit. De träffade slutligen in i ett litet kabinett, bekladt med gyllenladerstapeter, och af dimension för ett litet kotteri af två, högst tre personer. Detta lilla rum var egentligen ingenting annat än en, för gästernes beqvämlighet tillfälligt gjord passage, mellan östra och norra slottsslyglarnes våningar, genom prinsens eget hvardagsrum i nordöstra tornet. En tapet, i samma mönster som väggarne och spänd med en sådan noggrannhet att den verkligen liknade en fast vägg, var den provisionella skiljemuren mellan detta och det nyssnämnda rummet, der en enkelstålsäng, en tältstol jemte några högkarma de länstolar, ett skrisbord, ett litet bokskåp, en mängd kartor, några piphyllor och ändtligen en kikare, på sitt statif, uppställd i fönstret, gåsvo begrepp om prinsens enkla lesnadsbehof och hans sysselsättningar på de stunder han egnade sig åt ensamheten. Hur ofta har han icke der, vid dessa fönster, utåt stora segelleden, i hvars öppna gluggar nu gräs och vilda buskar vexa mellan de ramlande stenarne, stått och kikat ut åt den böljande rymden och räknat de präktiga seglarne, som skjutit öfver böljan, och frågat dem om de icke kommo till honom med bud från hans älskade, saknade Stockholm, målet för hans längtan och hans hopp? Hur ofta har ban icke der, med svindlande panna och lågande kind frågat vinden och stjernorna och andarne inom sitt eget bröst om upplösningen på detta öde, som på en gång öppnat honom utsigten till en krona och smidt honom i banden af ett beroende, som med en odräglig overksamhet sjettrade hans unga, längtansfulla lif? Om de kunde! bigta, dessa gamla murar, som grånat under seklernas härjningar, om de kunde sjunga, dessa vindar, som susa emellan de kala qvarstående murarne; om ljusstrålarne på deras yta kunde fängsla de förflutna scener, som de här belyst; hur mycket skulle icke historien ännu få at na om denne furste, som på sin korta bana hann med st torverk och blef hämmad midt i loppet af än OS SÅ I ANA