Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 18.) Kronprinsen skiftade för ett ögonblick färg, derpå sade han, med galanteriets ton: Allseendet borde väl också höra till skönhetens allmakt. — Och om jag vore allseende, ers böghet? — skämtade Anna. — Jag önskar verkligen ni vore det! Det vore förtjusande! — Verkligen! — Ni skulle då... — Säga er hvad detta betyder. Nå väll Jag skall låtsa som hade jag förutseendets makt. — O, tala! Jag skulle för det vilja skänka mitt lif! — Ert lif! — upprepade Anna. — Sverges thronföljare har icke rättighet att skänka bort rikets och folkets framtid. Carl Gustaf spratt till och sade ovilkorligt: Ar det en rofetia i dessa ord? Men i ögonblicket hejdade han sig och tillade, med denna mästerliga sjellbeherrskning, hans klokhet lärt honom, och som aldrig i något af hans många kinkiga förhållanden öfvergaf honom — landets och folkets framtid, det är drottningen. Hvad mig beträffar skall mitt lif troligen för alltid komma att förflyta i landtlefnadens lugn, lyckligt om det skyddas af kärlekens makter. Nej! — sade Anna och lyftade stolt sitt vackra hufvud. — Att drottningens namn slocknar i er sol, betyder att hennes makt skall slockna för eder. — Till hvilka slutsatser ni vågar leda er! Måtte hennes majestäts regering blifva lika lång som lyckosam! — Ser ni, min prins, — fortfor Anna. OÖsver detta Lefve, som ännu brinner midt ibland konungslighetens sinnebilder, skall drottningens kärlek teckna ert namn. Hon skall skänka er sin hand och med denna spiran. Hennes namn som regentinna skall försvinna för att ge rum åt ert. Förstår ni nu den lyckliga tydningen?