Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1855, sida 3

till innevånarnes otillgängligå hemvist samt deras i uppsostran grundlagda esprit, att enigt dölja hvarandras brottsliga yrke och omöjliggöra all upptäckt deraf synes annat botemedel derför icke gifvas, än att en polistjensteman anställes, som, försedd med tillräcklig aslöning och utrustad med erforderlig moralitet och skicklighet, uteslutande egnar sig åt lönnbränniagens i orten utrotande. Dock måste en sådan tjensteman äga rättighet att påkalla beväpnadt skydd, emedan han ensam eller åtföljd af blott civila biträdesmän icke kan, utan fara för lifvet, beträda den af lagbrott och bränvin förgiftade bygden. Detta utgör ock enda ursäkten för den t. f. länsmannen, att han låtit lagen ligga neder i Norska Skogsbygds socken, ehuru han ägt kännedom om hved der sig tilldrager. Länet har numera en landshöfding, som äger mycken erfarenhet i allt hvad till polis hörer och derjemte är af folket afbällen, hvadan hvarje älskare af lagbunden ordning har grundad förhoppning, att han, upplyst om rätta förhållandet, skall ej allenast med sitt personliga inflytande, utan ock med begagnande af den makt hans embete innebär, till en föresyn för de andre rikets landshöfdingar, lyckas tillhålla folket tåligt underkasta sig borgerlig ordning och intaga det medikament statsmakterne vid en slutad riksdag ordinerat emottbränvinssjukan, huru surtfoch beskt det än smakar. Vestgöthe. fn narr a