Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1855, sida 3

på eft undantag när, neml. Rio de la Plata. Amazonfloden ligger väl äfven inom södra hemisferen, men som den under ena hälften af året erhåller sitt vattentillslode från de bifloder, hvilkas källor ligga norr om eqvatorn och un der den andra hälften från de södra bifloderna, kan denna stora flod lika väl anses tillhöra den norra som den södra hemisferen. — Då alltså hufvudmassan af verldshafvet, hvarifrån luften hemtar sitt förråd af vattengas, är belägen i S. hemisferen, och de stora sloderna, öfver hvilkas källor condensationen försiggår, i den norra, kan man fråga huru det är möjligt att afdunstningen kan ega rum i den ena hemisferen och condensationen i den andra. Det är för att förklara detta, som man med Maury måste antaga, att de från polerna kommande luftmassorna, när de nått eqvatorn, icke återvända till samma pol, hvarifrån de utgått, utan fortsätta sin väg, de norrifrån kommande åt S. polen och de söderifrån kommande åt den norra. Det är då lätt att förklara hvarföre, såsom de meteoroligiska observationerna lära oss, den årliga regnqvantiteten i den norra hemisferen är omkring 50 27 större än i den södra. Det är isynnerhet under vår höst, vinter och vår, som nederbörden hos oss är störst. Detta härrör deraf, att solen då är söder om eqvatorn, hvarföre hennes strålar, som nu falla lodrätt mot den stora vattenbassinen i södra hemisferen, med större kraft påskynda afdunstningen. Härvid bindes värme, som åter blir fritt, när de af luftströmmen till våra trakter förda, med vattengas mättade luftmassorna utgjuta sin fuktighet öfver den norra hemisferens tempererade zon. Detta med condensationen frigjorda värme blir för oss känsligt och bidrager mycket att mildra strängheten af våra vintrar. De mot polerna, i de tempererade och kalla zonerna strömmande luftmassorna afkylas allt mer och mer, slutligen långt under fryspunkten, hvarigenom all fuktighet ur dem utdrages. Då dessa luftmassor derefter i atmosferens högre regioner återvända till eqvatorn, utgöra de fullkomligt torr luft, som, då den i närheten af tropikerna kommer i beröring med hafvets yta, med stor verksamhet ånyo upptager vattengas. Det saltaste hafsvattnet bör derföre enligt denna theori anträffas i grannskapet af tropikernas stiltjeregioner, hvilket äfven ersarenheten bekrästar. I Atlantiska hafvet ligger NO. passadens nordliga gräns vid 28—30 gr. och den sydliga vid 9 gr. N. bredd., hvarest den mellersta stiltjeregionen vidtager och sträcker sig till 3 gr. N. Härifrån till 26 —28 gr. S. blåser SO. passaden. I stilla Hafvet herrskar SO. passaden mellan 2—25 gr. n. br. samt 8S0. passaden mellan 2 gr. — 22 gr. S. bredd. Dessa gränser äro likväl icke oföränderliga, utan variera med solens declination, så att det mellersta eller eqvatoreala stiltjebältets nordliga gräns i Atlantiska oceanen under Augusti och September uppnår 12 gr. nbr., medan den i Mars och April är nere vid 3 gr. nbr. Hvad jag nu haft äran framställa utgör endast de allmänna förhållandena vid atmosferens circulation omkring jorden. Det återstår mig ännu att redogöra för de till följe af localförhållanden inträffande partiella afvikelser, såsom de periodiska vindarne i Indiska Oceanen och Bengaliska viken, längs kusten af Brasilien och på flera andra ställen, vidare återstår det mig att visa huru man från de allmänna lagarne för atmosferens kretslopp kan deducera vissa klimatiska förhållanden, såsom t. ex. hvarföre det aldrig regnar i Peru och vissa delar af Bolivia, samt slutligen att framställa theorien för de roterande stormarna eller de såkallade orkanerna. Jag förbehåller mig derföre att vid en af sällskapets följande sammankomster återtaga detta ämne, för att fullfölja utvecklingen af detsamma.