Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1855, sida 2

man, vid namn Van der Ilaalen nedsatt sig, med en betydlig sörmögenhet, den han under tiden genom en lycklig öch utsträckt handel, så förökat, att han nu räknades för den rikaste man i hela staden. Som han dertill var af ett gladt och gästfritt sinnelag, rådde om det största huset i staden och gaf de bästa och rundaste måltiderna, åtnjöt han äfven det högsta anseende bland stadens alla borgare. Detta var så stort, att till och med sjellva kronprinsen, vid sina besök i Kalmarestad, höll till godo att gästa i hans hus, äta vid hans bord och pröfva hans vinkällare, (hvilken, inom pareetes, ej stod tillbaka för prinsens egen). Hösten 1651, blefvo dessa kungliga besök tätare än de förut varit, hvilket visserligen gaf anledning till många elaka tungors anmärkuingar, men också väcktes stor förtjusning hos de kloka borgarne som mer tänkte på sin goda stads fördelar än på nästans enskilta angelägenheter. Drottningen hade nemligen några år förut låtit anbefalla dem att hålla sig beredda, att vid hennes påbud flytta sitt hära Kalmar från den plats, der det låg på sjelfva fastlandet, till den så kallade Qvarnholmen, hvilken lättare kuude befästas mot fiendtliga anfall och der vi i dag finna det inom höga, fasta vallar. En härjande eldsvåda hade nyss gått öfver staden, och lagt nästan alla dess hus i aska med undantag af Van der Haalens, hviket med sina trenne våningar, sina höga bildprydda gaslar och sitt kopparbeslagna tak stod bland ruinerna och grnshögarne, likt ett oskadadt komandoskepp bland spillrorna af en förstörd flotta. Drottningen, som nu ansåg tiden vara inne att sätta sitt beslut till verket, hade låtit utfärda befallningen om dess återuppbyggande på den utsedda platsen. Men icke nog att detta påbud dällde dem, hvilka genom förlusten af sina hus voro nödsakade att bygga nya; äfven de qvarstäende ende, af branden skonade, skulle förflyttas dit, så kärt det vore deras ägare att få bibehålla sina stadsprivilegier. Tvånget att lemna sina gamla tomter alstrade missnöje bland alla, men mest bland dem som skulle blifva tvungna att bortflytta sina oskadade hus. Under dessa förhållanden var det de goda borgarne en stor tröst, att som oftast i Van der Haalens hus finna tillfälle nalkas thronföljarn och nedlägga sina bekymmer hos honom, i hopp att han hos drottningen skulle veta råd att utverka befrielse från påbudets efterlefnad. (Forts.)