sjelf skrifvit kallelsebres. — Sången var för honom ett rent behof, liksom för fågeln att qvititra. — Känslofullheten var källådran i hans skaldekonst; — detta visste Lidner ty han sjöng: I Tro ej att jag med snille skryter, af känsla blott jag lyran tar; — Dock ej min säng ditt hopp bedrar, ty det som ifran hjertat flyter mer kraft än snillets bländverk har. (Forts.)