varit den, att, då hans stjustader trädde i nytt äktenskap och Lidners, sålunao erhållna, stjufmoder icke tålde honom hemma, han fått sin boning utom hus, på ett näringsställe. Vid 17 år kommen till Akademien i Lund fick Lidner, som egde ett eldigt, men sinnligt, temperament, icke bundet af fasta grundsatser, och förmodligen lemnad utan ledning och uppsigt, frihet att ohejdadt öfverlemna sig åt lockande förförelser. Emellertid tycktes stegen till den Akademiska Parnassen i Lund varit allt för långsamme, och Lidner blef skickad till Rostock, der han tog Magistergraden. — Men om han i bokvett förkofrat sig, så voro vid återkomsten hans seder snarare försämrade än förbättrade, och det återstod ingen annan utväg, ån den man så ofta vidtager med vildbasare. — Lidners anhörige satte nemligen den unge Magistern såsom gemen på en Ostindiesarare, hvarifrån han dock, då skeppet lade till vid Cap, rymde och uppehöll sig i nejden af staden ungefär ett år, i den bedrösligaste belägenhet. — Med en annan Ostindisk seglare fann han tillfälle att återkomma till Göteborg, blef mottagen såsom den förlorade sonen och sändes till Stockholm, der han inskrefs i Krigsexpeditionen af Konungens Cancelli. — Nu utgaf Lidner sina Fabler, som, enligt Franzön, vittoa om en i poetisk stil och versbyggnad redan öfvad hand. Ungefär vid denna tid, 1779, blef Lidner personligt känd af Konungen. — En dag, då Lidner infunnit sig i Museum, inträdde oförmodant Gustaf III. — Sedan Konungen länge och med förtjusning betragtat en byst af Trajanus, yttrade han till sin omgifning: ÅO! om jag dock vore en Trajanus! — Då framträdde Lidner och tilltalte Konungen med följande impromptu: Hur kan Du, store Kung! förklara den suck ditt hjerta från sig ger? — Du önskar en Trajanus vara: — Du är ju Gustaf; — det är mer. Denna sintlighet behagade den snillrike konungen och han beslöt att antaga sig den unge poeten. — Men sedan han gjort sig närmare underrättad ansåg han nödvändigt, för att fullkomna Lidners bildning och befria honom från hans omgifvelser i Stholm, att skicka honom till Paris, der han, anställd vid Legationen, skulle qvarblifva i 3 år, under uppsigt af Ambassadören Grefve Creutz. — Anländ till Paris fick Lidner rum i Creuti hotell, fri tillgång till hans bibliothek och till hans bildaade umgänge. — Här skref Lidner sin tragedie ÅEric den XIV. Lidners vistande i Paris blef dock kortare än tillernadt var, ty han fortfor icke allenast i sitt oordentliga lefnadssätt, utan förskingrade äfven Creutz tillhörige böcker, och inflätade dennes verser i sine egne dikter, hvarföre Creutz måste aflägsna Lidner, som, sålunda äterkommen till fäderneslandet, blef öfvergifven äfven af Konungen; såg sig nödsakad antaga kon dition såsom Informator. Straxt efter han lemnade sistnämnde befattning synes Lidner hafva i Stockholm diktat, eller ålminstone lagt sista handen vid sina största mästerstycken: Aret 1783 — Spastaras död — och Operan Medea. Ett skaldenamn bade Lidner väl nu vunnit, men beröm ger inte bröd. — Vid stiftefsen af Svenska Akademien såg han sig utesluten, och han sökte förgäfves att blitva Konungens handsekter. Lidner lemnade åter fäderneslandet och begaf sig till en slägting i Finland. — Hår fullbordade han skaldestycket Yttersta Domen. — Under tiden hade han gjort bekantskap med ett ungt fruntimmer, Fröken Josephina Hastfer, hvars till dyrkan gränsande enthusiasm för sångaren snart öfvergick till kärlek. — Det berättas att Lidner upprigtigt för henne framställt så väl sin hopplösa belägenhet som sina svagheter, hvaremot hon anmärkt att hon hade att vänta en liten förmögenhet. — Men denna super jag straxt upp skall Lidner då hafva svarat. — Detta inkast, som betraktades såsom ett skämt, afskräckte icke den hulda svärmerskan; och hon bar med största tålamod, utan knot och utan klagan, sin mans många svagheter och den mest tryckande fattigdom. — Ännu i ålderdomen, när hon såsom fattighjon, jemte sin dotter lefde på fattigvårdsinrättningen i Drottninghuset, var det bennes högsta sällhet, att hvarje gång då hon erhöll en penning, anställa ett kaffekalas, och då uppläsa sin mans poemer, dem hon till det mesta kunde utantill. — Vid dessa och dylika tillfällen mildrades hennes af armodet och lidanden skärpta drag och hennes röst blef ljuf och välljudande. Ett af den olycklige skaldens aktningsvärda drag var hans erkänsamhet mot sin maka, åt hvilken han i sina dikter inslätat så många minnesblommor. — Ett annat ädelt drag var hans gifmildhet, som dock urar tade genom sin urskiljningslösa öfverdrift. — En gäng då Lidner kom ifrån Konungen mötte honom en fattig Enka, som beklagade sin nöd och sade sig hafva 7 små barn. Lidner lossade dåstraxt guldkedjan från det ur Konungen nyss förut skänkt honom, tog af sig sina silfverknäspännen, lade härtill de penningar han hade på sig, tog af sig halsduken, inlindade alltsammans deruti samt bad Enkan skaffa bröd derför åt sina barn. — Det berättas att, när han eljest råkade någon nödställd, han då vanligen brukade af sina penningar aftaga för sig ett 4 eller 8 skillings styeke, samt bortskänka det öfriga, och serdeles lärer han skänkt sitt medlidande åt brandvakter, dem han ansåg för mest vanlottade. 1789 öfverflyttade Lidner med sin hustru till Stholm, der snart infann sig den gamla gästen: armodet. — Emedan hans börs, så länge deruti fanns en enda skilling, stod öppen för den nödställde så fordrade Lidner för sin räkning samma frikostighet af andra. — En gång då Gustaf III på en promenad sökte undvika honom, framstörtade Lidner och var genast fardig med följande rim: Gack! st re Kung! din ro vill jag ej störa; — Men jag till skraddarn går, att mig en klädning göra. Hvem skall betala den? — Gud vet! Jo, Gustaf är min Kung, och jag är hans poet. — Efter Gustaf III:s död försökte Lidner att. i det han besöng Tryckfriheten, hembära sitt offer åt Hertig Carl, som också slutligen sände ett bud och lät fråga hvad syssla Lidner kunde bestrida, så skulle han få den; — men skalden, som så länge förgäfves väntat på ett dylikt budskap, låg då redan på sin sotsäng och gaf, sorgligt leende, till svar, att det nu vore för sent och att han väntade i en annan verld sin lycka, större än den någon Konung gifver; men, tillade han, bed Hans Kungl. Höghet ej glomma min olyckliga maka oeh mitt lilla barn. — Men denna maka, och detta barn glömdes; — glömdes af öfverheten, af samtiden, af den nya tiden. — Makan till ch af Sverges rikast begåfvade skalder dog som fattighjon, — och vid hennes sida borttrånade, den i sin barndom så sköna, dottren, ett offer för e