Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1855, sida 1

— Genom ungdomsdrömmen om bragder, storhet och kärlek! Den skall uppfyllas nu eller — aldrig. — Nu! — utropade Erik. — Det är min lyckas genius, som lånar din röst! O, Erik! Med ett mål för sitt hopp, likt mitt, hvilken himmel blickar! mig ej tillmötel Med dessa ord framtog han en medaljong, den han höljde med kyssar. — Se, — återtog han, och höll den framför Erik, — se här, de ofullkomligaste drag, tecknade ur minnet af min oöfvade hand, af den engel jag tillber, och af hvilken jag väntar nin belöning. Erik betraktade den framräckta medaljongen och såg inom dess ram ett miniaturporträtt, måladt utan all egentlig talang, men af en skönhet, som kunde kallas idealisk. Han betraktade det länge och förmådde knappast slita sina ögon derifrån, då Arnold lade handen på hans axel och sade: Kan du begripa hvartill en blick af ett sådant öga kan elda ett manligt bröst och hvartill sådana läppar kunna bringa oss då de hviska: För att vara mitt hjerta värd skall din panna bära en lager, och ditt namn bäras af ryktet? — Det är så som hjeltar skapas åt jorden! — suckade . Erik. — Den själ, som talar genom dessa drag är stolt, som en konungs; den fäster ärelystnaden vid sin kärlek, liksom magneten stålet. — Med dessa drag för mina ögon fattar jag allt, allt hvad du kan företaga. — Du skulle känna henne för att dömma, om icke de företräden naturen tilldelat henne, ehuru de ej bestå i bördens glans, dock berättiga henne till anspråk, andra än dem hvardagsmannen, hvilken vinner och förtär sitt goda i maklighetens ro, förmår uppfylla! Ett hjerta som hennes, kan icke älska i gruset. Nej! i strid på lif och död, för fosterlandet och dess stora intressen, der, blott der eröfras det för kärleken. Arnold höjde sitt vackra hufvud gladt och frimodigt. Han återtog ur Eriks hand porträttet; han tryckte det till sitt hjerta; hans blickar flammade, hans bröst vidgades af känslor, för hvilka han icke fann ord. Hela hans väsende strålade af en entusiastisk eld, då på en gång en dödlik blekhet lade sig på hans ansigte och en darrning genomfor honom såsom af en feberfrossa. — Arnold! — utropade Erik — hvad fattas dig? Med ångestsvetten på pannan spratt Arnold upp från sof— — — Mm