Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1855, sida 1

— Jag fruktar blott för ett, att vår onkels vrede mot mig skall blifva oblidkelig. — Oblidkelig, — upprepade Sebastian. — Och du skulle så litet känna det välde du öfver honom äger? Nej, du kan icke tänka något sådant, du skall alltid blifva honom kär, som en son! Inser du icke att det just är hans kärlek, som uppkallar hans vrede? — Du tror det? — — Då, Sebastian, då har jag intet att ångra. Må du intaga rättigheten till de fördelar som han vill skänka mig! — Erik, tala icke så! — Hvarför? — Eller skulle du också finna skäl att vägra? Sebastian teg. — Du tvekar. Vi tala ju som bröder. . — Ja väl, och derför behöfver jag ej dölja för dig det svåra trångmål, hvari du försätter mig. Jag har långtifrån icke den grad af kärlek hos vår onkel att förlita mig till som du. Skulle han verkligen, för att som den store rikskansleren, kunna säga mina båda söner, vilja på mig öfverflytta de rättigheter du förvägrar att mottaga, skulle jag nödgas att endera handla Itvärt emot mitt hjertas instinkter, i det jag med mina gerningar förnekade den beundran jag känner för ditt handlingssätt, eller också ådraga mig en vrede, som vänd emot mig, aldrig skulle upphöra. Brodershjertat och den stolthet det hyser vid ditt prof på en egennyttig och sjelfstandig handlingskraft, som kanhanda, likt de gamla romarnes klassiska dygd, skall tjena till exempel för en esterverld, skulle komma i en strid emot mina pligter till tacksamheten mot vår välgörare, som, huru den utföll, alltid skulle lemna en djup smärta på segrens sida. Derför, min kära Erik, nödgas jag be dig befria mig från ett så plågsamt val. Sebastian, som lätt genomskådade en karakter, så öppen och oförbehållsam som brodrens, insåg ganska väl verkan af lsitt skenbara ädelmod, och att Erik, långtifrån att misstänka någon dubbel afsigt, derigenom skulle stärkas i framhärdandet af den föresats, som var så gynnande för hans asfundsjuka och ärelystnad. (Forts.)