Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1855, sida 1

visserligen, men han är ädel och tänker på sin broder, som saknar de resurser han eger. Du har således ännu tid. Men Erik, som med oerfarenhetens ljusa blick såg ut öfver lifvet, och väntade sig allt, emedan han kände sig ha kraft att: kämpa om allt, och tyckte det vara ett ringa offer af den väcktaf broderskärleken, att åt den afstå någonting så ringa som företrädet af ett namn, log åt den gode onkelns skramskott, medi samma uppsyn som den graduerade ynglingen ler, vid åsynen af den ferla, som i barndomsåren skrämt lexorna i hans husvud. — Sebastian, sade han — Sebastian har redan gjort sigA förtjent af utmärkelse. Utan att svara sköt residenten sin stol från bordet, tog Axel vid handen och lemnade rummet, i hopp att ensamheten och eftertankan skulle verka på Eriks hallstarrighet hvad han icke förmått. i Sebastian påsatte en fundersam mine, och började spatsera öfver golfvet. — Tycker du verkligen att jag handlar orätt, Sebastian? — frågade Erik. — Bed mig icke uttala mitt omdöme i denna sak! — svarade Sebastian. — Hvarföre? i I — Emedan. . . Emedan ... Jag kan det icke! Du bör sjelf inse det. — Jag? — Nej, i sanning! — Erik! — Du oqillar mig då? — Om jag kunde det, skulle det vara mig lätt att uttala det. — Du gör det då icke? Mina tänkesätt finna genklang i ditt hjerta? — Erik, tror du det är tillslutet för så höga och ädla känslor? Men du måste ge vika! — Hvartill vill du öfvertala mig? — Erik, det är jag, jag som bör göra det. — Du? — För hvilka misstankar skulle jag icke annars utsätta mig? — Håll upp, Sebastian! Den tid är förbi, då vi kunde uppehålla oss vid dylika tankar. — Då jag beundrar dina upphöjda tänkesätt och din karaktersfasthet, bäfvar jag likväl för hur detta skall sluta.