Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 13.) — Om det ångrar er, står det ju ännu att ändra, — sade Erik saktmodigt men säkert. Residenten bet sig i låppen. Detta hade han icke väntat. — Ias är förvissad om, att jag då icke skulle haft denna o tacksamhet till lön. Sebastian drog en suck. — Du mår icke väl, Sebastian? — anmärkte residenten, då denne började visa sig darrande och orolig. — Äck, min bästa onkel! — Hvad fattas dig? — Dessa ord från edra läppar! ... Namnet son! .. Erik, försaka icke ett så dyrbart namn! — Du finner alltså, min kära Erik, att det icke så föraktas af alla, som af dig! ... Jag har misstagit mig...ja, jag har verkligen misstagit mig ... Erik ville tala, men Sebastian afbröt: — I din egen lyckas namn, Erik, drif icke vår adle välgörare längre... Du känner hans valspråk, efter den store rikskansleren: -Mannens ord äro mannens ära, frukta allt af hans stränga grundsatser, frukta att han redan . Residenten befann sig i en brydsam ställning, då han märkte sig i fara att så blifva tagen på orden. Det var blott i beräkning på brödernas spända förhållanden till hvarandra och den retande makt som afunden i allmänhet bar på menniskohjertat, som han tog sin tillflykt till den gjorda hotelsen: ty om; hans goda hjerta än ålaggt honom som en pligt att vårda sig om Sebastian och befrämja hans fortkomst, och hans fåfänga njöt af de utmärkelser hans lärdom tillskyndade honom, drogo dock samma hjerta och samma fåfänga sig tillbaka för att närma sig detta inbundna, slutna, öfverlägsna och spetsiga väsende såsom son. Men lika mycket fruktande att såra, som att binda honom vid sig, sade han: — Sebastian förstår mig