Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1855, sida 2

lemnade han dem många råd, dem han icke för något pris velat yppa för verldens öron, — vill jag här tala med dig af den klokhet erfarenheten lärt mig. Lik honom vill jag gifva sönerna den faderliga visheten i arf, på det jag en dag må liksom han, få fågna mig åt deras utmärkelser. Du vet att hans grundsatser äro mina. Jag vill derför säga dig: Försmå alldrig lyckan då hon bjudes dig! Hon är en qvinna: om hon en gång blir försummad, hämnas hon. Akta dig att förtörna de mäktige; de skola aldrig upphöra att låta dig känna hvad de förmå emot dig! Jag vågar försäkra dig, vid min heder, att om dina öfverilade ord komme till drottningens öron, skulle hon aldrig i sitt lif förlåta dig, och du skulle aldrig, för din hela framtid, finna en enda framgång att glädja dig it. — Min gode onkel, edra tankar om drottningen äro då vida strängare än mina, ty en sådan oförsonlighet har jag icke kunnat föreställa mig. Skulle icke hon, med sin stora lärdom och snille kunna se in i mitt hjerta och bedömma de känslor som bestämma mina beslut? — Oersarna ungdom! Visserligen är drottning Kristina stor både i lärdom och snille; men hvad gör det här? Att låsa i menniskohjertat, hvem skulle hafva lärt henne det? Det är ett studium, hvari man alltid lemnar regenter i okunnighet. Emellertid, min kära Erik, tacka Gud att din dårskap här ingenting kan verka. Medan vi strida om saken är den redan afgjord. — Men ni kan icke tvinga mig att följa i släptåget af en upphöjelse, den jag vill vara qvitt. Detta var förmycket! Det svartnade för residentens ögon. om han sett Erik lyfta en dolk mot sig skulle hans smärta och förvåning icke kunnat vara större än vid dessa ord; ty han hade lika litet föreställt sig, att hos ynglingen, som hittills med så mycken kärlek och med barnslig blindhet följt alla hans sö— sinna denna orubblighet som en bandits grymma sinnelag. — Erik, Erik! — utstötte han, och sköt stolen ett stycke från bordet. Detta går för långt! — — Hade jag kunnat ana en sådan otacksamhet!... Hvarför valde jag icke Sebastian till son i ditt ställe ? (Forts )