Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1855, sida 3

Något om MRasa-samiljens försök att återkomma till Sverige. ) Hvarjehanda lösa rykten hafva tid efter annan spridt sig bland allmänheten, beträffande Gustaf IV Adolfs och hans sons — Prinsens af Vasa — gjorda försök att återvinna svenska thronen. I hvad mer eller mindre mån planerna haft utgreningar inom landet, eller till huru mycken grad ryktena äro sanningsenliga eller icke, torde vara omöjligt för någon att med visshet afgöra. De många berättelserna synas dock icke kunna hafva tillkommit utan all anledning. Visst är, att de åtminstone icke varit utan allt inflytande på konung Carl XIV Johans regering, emedan de säkerligen föranledde honom att med ökad uppmärksamhet följa hvarje sådan opinion, som kunde inverka rubbande på sjelfva dynastien. I våra dagar, sedan nationen i alla sina intressen vuxit tillsammans med nuvarande konungafamiljen, samt förhållanderna beseglats af ett halft århundrade, kan man visserligen säga, att det ej lönar stort mödan att åter erinra sig den dethroniserade familjens möjligtvis gjorda vanmäktiga försök; men å andra sidan äro dessa försök, i den större eller mindre mån de inverkat på någon del af styrelsens karakter, dock af en historisk betydelse, som hvarken kan eller bör skjutas åt sidan. Året 1811 ntmärkte sig genom oroande folkrörelser på flera ställen inom riket, framförallt i södra Sverige, inom Malmöhus län. Anledningen hartill var den då påbjudna uppsättningen af en del af det så kallade förstärkningsmanskapet, som ständerna beviljade för armåens förökande. Allmogen säges nemligen hafva fått i sitt hufvud, att förstärkningsmanskapets uppsättande var en tillställning af Adeln och Presterna, som skulle uppsätta extra rotering, för att få lätt tillgång till det manskap de behöfde, hvilket bönderne trodde komma att uttagas bland förstärkningsmanskapet. All männa ropet blef derföre, att extra roteringen skulle först uppsättas, innan fråga blef om särstärkningen. Denra mening satte allmogen i Skåne i full rörelse. Budkaflar utgingo åt alla håll. Emissarier voro till och med på väg ät Småland. Man beslot att intaga Malmö, för att hafva en fast utgångspunkt. Faran var stor: man väntade att hela provinsen skulle resa sig, och den hade äfven gjort det, derest icke grefve Hampus Mörner med trupper anryckt mot Klagerup, och gjort processen kort. Men ryktet ville då veta, och har ännu icke helt och hället dött bort, att insurrektionen hade en helt annan orsak, än den nu angifna. Man ville nemligen veta att. Skånes mest betydande män, Toll, Ruth och de la Gjardic, nära fästade vid den afsatte konungens person, skötte händelsernas hemliga trådar. Man påstod att Gustaf Adolf sjelf kryssade ombord på ett engelskt örlogsfartyg nära Bornholm. Visserligen upptäcktes, vid de efteråt hållna undersökningarne, ingenting, som bekräftade dessa rykten; men det bevisar i sjelfva verket ingenting. Gaktadt den öfver grefve Toll utgifna biografiska teckningen ser i honom en statsman och hjelte snart sagd at co ningen, följer honom dock genom hela hans lif en skugga, som icke så lätt torde kunna skingras. Man andrager vidare emot ryktets sanningsenlighet att Gustaf Adolf skulle, efter ett besök i London, hafva uppehållit sig under samma tid, antingen på Helgoland eller i Tönningen i Holstein. Men äfven i sådant afseende var han ej särdeles långt ur vägen. Säkert är att en engelsk flotta kryssade i de södra farvattnen. Oroligheterna i Skåne egde rum emellan den 4 och 15 Juni. I Mars månad tilldrog sig i Stockholm något, hvarom vi här måste erinra. På postkontoret hade bref till dåvarande baron Gustaf Mauritz Armfelt blifvit uppfångade, hvari flera ej otvetydiga vinkar om de tillstundande rörelserna i Skåne skulle ha förefunnits. Y Utur de i Östgötha Correspondenten sednast meddelade ,bladen ur Stockholms-Mysteriernas portfölj.